2011-03-24

Varifrån kommer din släkt?

En ganska vanlig fråga jag får från framförallt andra släktforskare är; "Varifrån kommer din släkt då?"
Och det är inte helt lätt att svara på för min egen del. Till skillnad från många andra som har sina anor koncentrerade kring ett ganska överskådligt område, så har jag mina anor ganska utspridda i landet.

Snabbversionen är att mina föräldrar kommer från Stockholm, medans min farfar är från Uppland, farmor från Småland, morfar från Skåne och mormor från Hälsingland.

Av de anor jag hittills utforskat och har fått fram en födelseförsamling på, så har jag mitt ursprung från 82 församlingar i Sverige, plus några anor från Danmark och Finland.
Faktum är att jag har hundratals anor som jag ännu inte med säkerhet vet i vilken församling de är födda, detta gäller framförallt anor från 1500- och 1600-talet, så saker och ting kan ju förändras en del, men just nu är min "topp-24" lista med födelseförsamlingar på mina anor följande;
  • Segersta (X).
  • Fagerhult (H).
  • Barkåkra (L).
  • Vånga (L).
  • Arbrå (X).
  • Ålem (H).
  • Hanebo (X).
  • Valbo (X).
  • Norrbärke (W).
  • Oppmanna (L).
  • Svärdsjö (W).
  • Skog (X).
  • Hjärnarp (L).
  • Vallentuna (AB).
  • Bollnäs (X).
  • Grevie (L).
  • Örkened (L).
  • Förslöv (L).
  • Hjärsås (L).
  • Almunge (C).
  • Glimåkra (L).
  • Näsum (L).
  • Stora Kopparberg (W).
Och om jag går just efter födelseförsamlingar och kollar vilka landskap som dominerar, så kan man faktiskt se att jag i nuläget är något mera Skåning...


Som synes känner jag i nuläget endast till att jag har anor födda i 8 landskap av 25, vilket kanske inte är så mycket, men det vanligaste jag brukar stöta på i mitt yrke som släktforskare är att de flesta har sina anor i 2-4 landskap. Hur många har du?

2011-03-18

Fader okänd...

Nästan alla släktforskare stöter förr eller senare på det... Ett frustrerande tomrum där barnets far normalt är angiven i födelsenotisen. Oftast står det inget alls, ibland står där "fader okänd", "fader oangiven" eller något liknande.
Barnet anges oftast som "oäkta" och med det menar prästen att barnet är tillkommet och fött utom äktenskapet, något som inte var uppskattat men trots det väldigt vanligt. Mellan 5-10 % av alla barn förr i tiden var s.k "oäktingar", så det var absolut inget unikt.

Idag sägs det att ungefär 60 % av alla barn som föds är "oäktingar", dvs födda utan att föräldrarna är gifta. Men nuförtiden är det däremot väldigt ovanligt att fadern är "okänd" eftersom myndigheterna gör allt de kan för att alla barn ska ha båda sina föräldrar kända. Dels för barnets skull och dels för att myndigheterna vill se till att rätt person får ta ett ekonomiskt ansvar som förälder under barnets uppväxt.

Beroende på när i tiden man hittar ett barn som saknar pappa i födelseboken är det olika stor chans att man ska lyckas hitta vem som är den okände fadern. Efter år 1920 är min erfarenhet att det är ganska goda chanser att identifiera fadern. Den värsta perioden är från mitten av 1800-talet och fram till 1920... Då ska man ha rejält med tur för att ha någon framgång.
I början av 1800-talet finns det hyffsade chanser och på 1600- och 1700-talet är det nog enklast att hitta den "skyldige".
Det här har ju såklart mest med hur samhället såg ut vid tidsperioderna, men också skiljer det en hel del beroende på vart i landet och i vilken samhällsklass personerna tillhörde.

Det är som sagt vanligt att man som släktforskare stöter på problemet med okända fäder som ger retsamma luckor i antavlan och är frustrerande för att man kanske aldrig får veta. Man tappar liksom en del av sin historia och sitt ursprung...

Jag har nästan alltid någon utredning på gång gällande en okänd fader. Jag brukar säga till mina kunder att inte ha alltför stora förväntningar, men faktum är ju att ibland har man tur och ibland ger ett gott utredningsarbete ändå resultat. Så absolut bör man göra ett försök även då chanserna att lyckas är små.

I mina egen antavla har jag ett antal luckor som är otroligt frustrerande. Bl. a är min farmor född oäkta och utan angiven fader 1908, vilket får anses vara en period då det är närmast "omöjligt" att få fram vem som var fadern. Självklart kommer jag aldrig att ge upp tanken på att nån gång få veta vem som var min farmors far. Man kan säga att tiden som tickar på i det här fallet kan vara till gagn för alla släktforskare då olika arkiv och källor hela tiden gås igenom och görs tillgängliga. Och någonstans kanske det finns nedtecknat just den information man idag saknar.

Det har nyligen kommit ut en ny bok som tar upp ämnet och heter "Fader okänd" av Elisabeth Reuterswärd.
Den kan köpas från Sveriges Släktforskarförbund och kan vara trevlig och lättläst läsning för alla släktforskare som känner sig osäkra på vart och hur man kan leta efter just okända fäder.





Min farmor Alma Elvira, föddes i Spånga (AB) 1908-12-28 men egentligen bodde hennes mor i Mönsterås (H) och födelsenotisen finns även med i Mönsterås födelsebok. Hittills har jag inte haft någon framgång med att identifiera hennes okända pappa.

2011-03-12

Det här med namn...

Som släktforskare sysslar man av naturliga skäl en hel del med olika personers namn, både för- och efternamn. Det kan bli en hel del funderingar och viss förvirring när man följer sina anor genom kyrkböckerna och andra källor och man inser efter ett tag att man såg på namnen lite annorlunda förr än vad vi kanske gör idag...

T.ex är namnen Per, Peter, Petrus och Petter fyra helt unika förnamn för oss, men förr såg man ingen större skillnad på dessa och en och samma person kan vara noterad med samtliga av dessa namn under sin livstid. Det finns många liknande exempel. Här är några fler; Anders - Andreas, Mattias - Matts, Jan - Johan - Jean - Johannes - Janne, Maria - Maja, Katarina - Karin - Katrin - Kajsa, osv.

Vi vet inte vad personen egentligen hette om vi enbart känner till personen via kyrkböckerna. Det var nämligen inte personen ifråga som själv skrev sitt namn i böckerna, utan det var massa olika präster, som var och en hade sin uppfattning om hur det låg till. Detta var böcker som ingen annan än prästen tittade i och det var alltså inte så att folk visste vad prästen skrev heller...

Även vissa efternamn som idag är helt skiljda namn användes omväxlande om en och samma person, t.ex Olsson och Olofsson, Johansson och Jansson, Eriksson och Ersson, Persson och Pettersson, m.fl

Sen har vi även det ökända problemet med stavningar av namn. Per kan av prästerna ha stavats som Per, Pehr, Pär, Pähr, osv. Det här tror många släktforskare att det var något som återspeglar hur personen ifråga själv stavade sitt namn, men även här var det hur den aktuella prästen stavade och förr stavade man ibland saker lite annorlunda.
T.ex kunde prästen skriva att en person hette "Gustafva från Stokholm". Det han egentligen skrev var ju "Gustava från Stockholm". Men här väljer då många släktforskare att behålla Gustafva och sen ändra "Stokholm" till nutida stavning "Stockholm".
Att använda gammaldags stavning av namn och orter kan man göra när man vill referera och citera, men annars bör man undvika gammaldags stavning i sin släktforskning.

Nuförtiden är vi ganska noga med att namnen även ska stavas på ett visst sätt. Personligen stavar jag mitt namn Niklas och tycker att det är "fel" om någon i skrift kallar mig Niclas eller Nichlas. Egentligen är det samma namn med bara lite olika stavning.

Lösningen på många av dessa namnproblem är vad man kallar normering, dvs man använder namnets ursprungsform och stavning i mesta möjliga mån.
Detta underlättar framförallt vid sökning i sitt släktträd så småningom och gör att man .t.ex lättare hittar dubletter osv.
Normering av namn används framförallt för att undvika olika stavningar av ett och samma namn. Dvs man skriver aldrig Pähr även om det råkar stå just så i en kyrkbok, utan man använder sig av grundformen Per.

Att däremot normera alla namnvarianter till dess grundform, t.ex Kajsa till Katarina är kanske dock inte lika enkelt eller önskvärt. Det får man försöka avgöra från fall till fall.
Många gånger har man i dopet angett en "finare" namnform medans man sen i husförhören osv ser att personen nämns lite "ledigare", men så är inte alltid fallet. Framförallt kan det skilja sig mycket på en persons namn om personen flyttat mycket eller församlingen bytt präst ofta...

Men som sagt så är vi ju idag ganska noga med hur våra namn stavas. Någon som stavar sitt namn Catharina gillar kanske inte om någon istället skriver Katarina.
Därför bör man försöka undvika att normera namn från det senaste århundradet eller om man med säkerhet vet att en person stavade sitt namn på ett visst sätt. Klassikern är t.ex Carl Michael Bellman som vi sällan normerar till Karl Mikael...

Vill du läsa mer om normering av namn och olika namns grundformer så finns det en informativ text på Släktforskarförbundets Namnlista.

Ibland kan man ha förmånen att ha sett en persons egenhändiga namnteckning. Här är t.ex en namnunderskrift gjord år 1937 av min farmors mor Alma Hulda Sofia Pettersson (1871-1949), som uppenbarligen stavade sitt Pettersson enbart med ett s...  Hoppsan...

2011-03-05

Släktforskning på Facebook...

Facebook blev inte "bara en fluga" som så många trodde... Nuförtiden har majoriteten av den svenska befolkningen insett att Facebook är här för att stanna och att det inte bara är spelande ungdomar som använder det. På senare år har pensionärerna strömmat till de också.

Personligen använde jag redan från start Facebook för att just släktforska. Möjligheten att på ett mindre traditionellt sätt få kontakt med släktingar man kanske aldrig träffat är lockande och spännande.


När man väl hittat en släkting och lyckats få kontakt, så följer det oftast med ytterligare släktingar "på köpet" eftersom de allra flesta redan har kontakt med en viss andel av sin närmaste släkt.

Man kan också skapa grupper och gemenskapssidor för släkten på Facebook och bli lite mer interaktiva och dela med sig av bilder och historier inom den egna släkten. Det blir också lättare att t.ex hålla reda på släktens alla födelsedagar och man får möjlighet att ta del av släktnyheter som man kanske annars skulle ha missat helt eller fått ta del av långt senare.

Facebook för mig är något som för mig närmare min släkt. Man kan utbyta några snabba kommentarer med någon kusin man kanske nästan aldrig träffar i vanliga fall och jag kan på ett okonstlat sätt fråga en av mina farbröder om något jag undrar över men aldrig skulle ha frågat per telefon tidigare.

Sen kan man sitta och leta och söka efter släktingar i USA (vilket de flesta av oss svenskar faktiskt har, även om vi inte alltid vet om det...). I USA är man om möjligt ännu mer inne i Facebook-livet än vi svenskar är och det brukar vara väldigt spännande och uppskattat att ta kontakt med någon släkting "over there".
Facebook är ju globalt och det är något som allt fler släktforskare inser och börjar dra fördel av.

Det finns även en del verktyg och resurser på Facebook som underlättar för den som vill släktforska. Bland annat har man nu en bra möjlighet att klargöra sitt släktskap till personer i sin profil, vilket underlättar för andra att se hur saker och ting hänger ihop. Dels finns det applikationer inom Facebook som är särskilt framtagna för släktforskare och familjeintresserade. T.ex "were releated", "Family Tree" och "OneFamilyTree" för att nämna några.

Och självklart finns det ju en uppsjö av Facebook-sidor och Facebook-grupper som handlar om släktforskning för den som är intresserad att komma i kontakt med andra släktforskare.

Och för mig som har eget företag inom släktforskningen, har jag en särskild Facebook-sida där jag kan informera och kommunicera med mina kunder och andra intresserade på ett enkelt sätt.