2014-03-16

Fel DNA?

När jag hållit kurser i släktforskning brukar jag ofta ge rådet att utgå från sig själv och sen arbeta sig vidare bakåt.
Många börjar nämligen med att starta från "det man redan vet", dvs kanske sina far- och morföräldrar, eller ännu längre bakåt i antavlan.
Anledningen att jag brukar ge det rådet är att det faktiskt inte är helt ovanligt att man upptäcker att t.ex ens farfar inte var ens farfar i födelseboken och att man då får bekräftat att det man "vet" verkligen stämmer med vad som står i källorna.

MEN nu har utvecklingen med DNA-tester lett oss till en ny verklighet. Nämligen att det som står i kyrkböckerna och skrivna källor, relativt ofta är helt felaktigt ur ett biologiskt perspektiv...

Det finns många olika uppgifter om hur många barn som varje år föds med "fel" pappa, en vanlig uppskattning är att det bara i Sverige årligen föds mellan 3000 och 5000 barn som biologiskt har en helt annan pappa än vad som är dokumenterat. Och att det in många av dessa fall inte ens är säkert att mamman vet med säkerhet vem som är fadern.
Utöver detta tillkommer en hel drös med barn som föds med hjälp av insemination, där föräldrarna känner till att barnet har en annan biologisk pappa, men av olika skäl väljer att aldrig berätta detta för barnet ens när det når vuxen ålder.

Som DNA-konsult med hundratals kunder som valt att få hjälp med att administrera och analysera sitt genealogiska DNA-test, har jag under åren insett att det här rör till det en hel del inom den traditionella släktforskningen.
Visst hade jag förväntat mig att det skulle dyka upp några felaktigheter här och var, men efter snart fyra år har jag förstått att det här verkar vara en större faktor än jag och många andra kanske anade.
Rent konkret så betyder det att väldigt många av de som släktforskat, sitter med helt eller delvis felaktiga antavlor ur ett biologiskt perspektiv och när vi sen hittar biologiska DNA-matchningar så är dessa mycket svåra att koppla ihop med vad vi har dokumenterat.

På senare år har jag sett många släktforskande personer med väldokumenterade antavlor och släktutredningar, helt få revidera dessa och börja om att jaga sitt ursprung, med utgångspunkt från sig själva. Helsyskon visar sig vara halvsyskon, kusiner är inte kusiner alls, far och son som finner att de inte är släkt med varandra alls, osv.

Vi är redan idag många som vet att vi har "okända fäder" som spökar i våra antavlor, där vi med DNA-tester som t.ex Family Finder, försöker få fram ledtrådar som kan ge oss svar vilka dessa var. Det är ett av de största skälen till att många gör ett genealogiskt DNA-test idag. Men det är alltså många av de med väldokumenterade anor som nu blir varse att saker och ting inte alltid stämmer. Ibland blir denna insikt en intressant och spännande sak, ibland ger det upphov till mer negativa känslor och viss dramatik inom familjen.

Om man är verkligt intresserad att försöka reda ut sitt biologiska ursprung, så är genealogiska DNA-tester ett spännande och intressant verktyg. Men man bör också vara införstådd med att det kan vara så att det man "vet" inte stämmer.
Att t.ex testa syskon i ett försök att få fram mer användbart DNA från sina föräldrar är en mycket bra metod, men många har där fått en smärre chock då de istället fått veta att man endast var halvsyskon. Likaså finner ganska många att deras kusiner inte är deras kusiner och att deras farbröder inte var ens farbror osv.

För den som testat sig själv och nu fått massor av DNA-matchningar med personer som det helt tycks sakna rimlighet att man skulle vara släkt med, så är mitt tips (om du verkligen vill veta) att då testa en del nära anhöriga för att försöka ringa in var saker och ting kanske inte stämmer med vad ni "vet".

2014-02-26

Varning för felaktiga slutsatser!

Det är ganska många som börjar upptäcka möjligheterna med DNA-genealogi och som försöker hitta och bekräfta olika okända släktskap.

De flesta släktforskare har en eller flera "luckor" i sin antavla där det oftast rör sig om "fader okänd" i födelseböckerna. Om de här luckorna inte ligger alltför många generationer bakåt i tiden, så kan man om man gör ett DNA-test, få upp värdefulla spår och ledtrådar som kan medföra att man till sist lyckas identifiera den okände fadern, men då ska man också ha en hel del tur.
För då de flesta "okända fäder" är just okända för oss, så måste det alltså till en hel del "flax" att just någon annan med gemensamma anor till den "okände" testat sig. Chansen finns absolut och ökar lite för varje dag som går eftersom intresset för DNA-genealogi växer markant i Sverige.

Men ibland har man en teori eller en muntlig uppgift om vem den "okände" fadern skulle ha varit. Och om det finns skäl att tro att detta kan vara sant och rimligt/möjligt, så kan man kalla detta för ett förmodat släktskap.

Fördelen med ett förmodat släktskap gentemot ett helt okänt släktskap är att man (oftast) kan göra en kontroll om det förmodade släktskapet stämmer eller ej. Genom att leta upp en ättling till den förmodade "fadern" och sen be denne att göra ett jämförande DNA-test.
Om det förmodade släktskapet ligger inom 3 generationer bakåt i tiden, så kan man med stor säkerhet få besked när man jämför resultaten om man är släkt eller inte. Ligger släktskapet längre bak så sjunker chanserna att släktskapet ska detekteras och kunna verifieras.

Den varning jag nu vill utfärda gäller alltså detta med att jämföra sig mot en förmodad släkting med DNA-test och då man får ett negativt besked;

Låt oss ta ett exempel där person A tror sig veta att hans morfar var person X. Han letar då upp en ättling som vi kallar person B, låt oss säga att B är ett barnbarn till X.
A och B gör ett varsitt DNA-test och när de sen får resultaten så matchar dessa inte.
I 99 % av fallen så suckar nu A tungt och inser att hans teori om att den förmodade morfadern inte kan ha varit X, utan måste ha varit någon annan. För DNA "bevisar" ju att A och B inte var halvkusiner i det här fallet.

MEN, den slutsatsen kan faktiskt ibland vara fel. Det kan nämligen vara så att X visst var morfar till A, men inte till B, trots att det står så i kyrkböckerna! Och då är det inte så konstigt att A och B inte matchar varandra.


Så hur ska man då kunna använda DNA för att testa förmodade släktskap? Jo, om man får ett positivt resultat som bekräftar släktskapet så är ju allt frid och fröjd, men om man får ett negativt resultat så ska man först tänka igenom om det finns en minsta risk att B inte egentligen är en ättling till X. Finns där andra DNA-testresultat som bekräftar B som ättling till X, eller är det bara kyrkböckerna som bekräftar kopplingen?

Det verkar vanligare än vi kanske trott att många barn inte har de pappor som de tror sig ska ha. Det här ställer till det en hel del i släktforskarnas ordning. Det är nu en del som upptäcker att deras kusiner inte är deras kusiner eller att deras pappa inte är deras pappa, eller att deras syskon är endast halvsyskon osv.

Så om man får ett negativt resultat i ett jämförande test i ett försök att bekräfta ett förmodat släktskap, så bör man försöka reda ut om det är styrkt med DNA att den man jämför sig med verkligen är den man utgick från att han var.

2014-01-28

Vad har du för Haplogrupp?

En vanlig fråga nu när DNA-tester blivit mer populära är; Vad har du för haplogrupp?
De som vet svarar då kanske J2b1a, R-M198, eller något liknande kryptiskt. Och de som inte vet replikerar med; Haplogrupp, vad är det?

Ja att få veta sin haplogrupp tycks vara ganska populärt bland framförallt släktforskare idag och många tycks tro att det är en viktig sak att veta om man just släktforskar.
Många tror nämligen att om man har samma haplogrupp så är man släkt, men så är det tyvärr inte. Eller på sätt och vis är det ju så, men kanske inte riktigt på det sätt man tror...

Om nuvarande teorier om människas uppkomst och befolkning av Jorden stämmer, så är vi nämligen ALLA släkt med varandra, så sett ur det perspektivet behöver vi inte ens ta något DNA-test för att få veta det.

DNA-tester för släktforskning har som syfte att man ska kunna påvisa hur man är släkt med någon annan och om vi nu ser till testerna för Y- och mtDNA (Y-DNA nedärvs "oförändrat" från far till son och mtDNA nedärvs "oförändrat" från mor till barn), så får vi vi visserligen fram en viss möjlighet att kontrollera ett släktskap med någon och vi får fram en haplogrupp.

Vad räknas då som släkt?
Att vi alla är släkt med varandra är alltså grunden, men det tycker vi oftast känns som ett alltför avlägset och luddigt begrepp, så vi vill alltså försöka "vaska fram" lite närmare släkt än så för att vi ska känna oss mer besläktade med varandra. Här brukar många då tycka att om man delar samma haplogrupp så är man mer besläktade.
Men om två personer delar haplogrupp, t.ex J2b1a (som råkar vara min haplogrupp på mitt mtDNA) så är det däremot inte så att vi behöver ha ett släktskap som ligger särskilt nära i tiden alls, det kan vara många, många tusen år sen vi hade en gemensam anmoder. Så haplogrupperna i sig talar egentligen bara om var vi (på en mycket liten del av vårt totala ursprung) hör hemma någonstans i mänsklighetens stora släktträd.
Vi visste ju redan att vi fanns där någonstans, men inte var. Och det är vad en haplogrupp säger oss.

Y- och mtDNA är dock inte helt stabilt, utan muterar ibland, vilket gör att vi hamnar på lite olika platser i det här trädet Utifrån detta försöker vi kartlägga vårt ursprung och hitta kopplingarna till de olika grenarna och få en förståelse för var just vår anfader eller anmoder "grenade ut sig" i det stora trädet.

Det finns också en möjlighet att använda sitt Y-DNA och mtDNA för att faktiskt kontrollera släktskap, dvs ett mer påtagligt släktskap än att vi "alla är släkt med alla". Då tittar man dock på andra saker än haplogrupper (som egentligen bara är en intressant "biprodukt" till det riktiga testet).
Kruxet är att fortfarande när man då får en släktskaps-matchning i dessa tester, kan vara tusentals år tillbaka som släktskapet ligger och vi med traditionell släktforskning oftast inte kan komma längre bak än kanske 350 år i tiden. Vilket innebär att för de flesta så ger dessa släktskapsmatchningar ingen praktiskt användbar information.

Men som sagt så finns det många idag som tror att en gemensam haplogrupp indikerar ett "närmare" släktskap och därför jämför man ofta sin haplogrupp med varandra.

Och visst kan det vara spännande med haplogrupper även om det kanske inte tillför släktforskningen så mycket, en del hamnar på hittills okända grenar i det stora mänskliga släktträdet och än så länge är det inte ovanligt att man blir "först och ensam" på sin gren, för det totala antalet personer som testar sig är så oerhört litet om vi ser till hela befolkningen.

Om man vill få fram sina haplogrupper (män har två stycken och kvinnor en) så rekommenderar jag att göra testerna hos Family Tree DNA, som erbjuder ett komplett, fullsekvens mtDNA test och även ett så stort Y-DNA test som möjligt, helst 111 markörer och kompletterar med det s.k Big-Y som är ett massivt test av olika s.k SNP:er som hjälper oss att lista ut exakt på vilken liten gren just ditt DNA hör hemma i det stora mänskliga släktträdet.
Dessa tester är ganska dyra och ger sällan något konkret för just släktforskningen, så letar du efter test för att hitta släktingar som man har en chans att hitta hur ni är släkt med varandra så är det istället autosomalt DNA-test som gäller (Family Finder), men då får man inte veta något om haplogrupper...

2013-12-31

X-DNA vad är det?

X-DNA är kopplat till våra X-kromosomer. Det finns två typer av könskromosomer; X- och Y.
Kvinnor har två X-kromosomer (XX) och män har en Y-kromosom och en X-kromosom (XY).

Ett vanligt misstag är att folk blandar ihop X-DNA och mtDNA (mitokondriellt DNA). Dessa har alltså inget med varandra att göra.
Till skillnad från Y-DNA, som nedärvs oförändrat (förutom om en mutation sker) från far till son, så nedärvs X-DNA genom möjlig rekombinering, där slumpen påverkar och DNA kan blandas. Men till skillnad från vanligt autosomalt DNA så följer X-DNA ett eget mönster som till en början kan tyckas förvirrande och krångligt, men egentligen är ganska enkelt.

Grundregeln är följande:
En man får sitt X-DNA enbart från sin mor.
En kvinna får sitt X-DNA både från sin far och sin mor.

Utifrån detta kan man förstå att en kvinna har fått sin ena X-kromosom från sin farmor och den andra är en trolig blandning som kommer från hennes morföräldrar.
Att jag skriver trolig blandning beror på att det faktiskt är möjligt att det det inte blivit någon blandning av hennes morföräldrars X-DNA. Och att hon kanske fått enbart X-DNA från den ena av sina morföräldrar. Men "normalt" sett sker en rekombinering eller blandning av något slag. Slumpen påverkar helt och det kan vara 50 % från bägge, men allt mellan 1-99 %.
Det här innebär att X-DNA är omöjligt att göra säkra beräkningar på.

Om man saknar X-DNA matchning med någon så bevisar eller säger detta egentligen ingenting. Släktskapet man har kan fortfarande finnas på mormors sida osv där man normalt antar att det borde finnas X-DNA som stödjer detta. Syskon däremot har alltid X-DNA match med varandra och en man har alltid X-DNA match med sin mor och en kvinna alltid match med sina föräldrar och sin farmor.

Om man däremot har X-DNA matchning med någon så betyder det att man (åtminstone) har ett släktskap med personen från någon av de möjliga positioner i sin antavla där det finns möjlighet att X-DNA har nedärvts.

Om jag t.ex tar min morbror som startperson och han har en X-DNA matchning med någon så kan jag ta upp hans antavla och eliminera vissa delar direkt.
Eftersom det rör sig om en man så vet vi att han inte kan ha ärvt något X-DNA från sin far och då faller hela den grenen bort. Från hans mors sida så ramlar hans morfars far bor, eftersom grundregeln säger att en man inte kan nedärva X-DNA till söner.

Om det istället är min mor som är startperson och hon har en X-DNA matchning med någon, så ser samma antavla ut såhär när jag eliminerat de delar som det är omöjligt att ha fått X-DNA från för hennes del.
Det är alltså fler öppna positioner för en kvinna, men ju fler generationer bakåt man går så försvinner det fler grenar vart eftersom om man följer grundregeln.

Många har antagit att X-DNA alltid rekombinerar, dvs blandas, men så behöver det alltså inte vara. Många har också antagit att vid denna rekombinering så får man 50 % från respektive part, vilket alltså inte heller är fallet. Det innebär att det finns en hel del kalkyler som visar att man utifrån mängden X-DNA (mängd DNA anges normalt i cM eller centiMorgans) går att använda för att beräkna avståndet till hur avlägset ett släktskap till den man matchar är, men dessa är inte användbara mer än som teoretiska exempel.

Vad som är känt är att storleken på X-DNA vi ser är som mest 196 cM, vilket alltså är ett värde t.ex en man som jämförs med sin mor bör få. Eller en kvinna som jämförs med sina föräldrar. Kvinnan har ju två X-kromosomer och matchar alltså "fullt" både med sin far och sin mor.

En del tidigare metoder som utgick från 50 % rekombinering, la fram teorier om att man därmed kunde halvera mängden X-DNA för varje generation bakåt man gick; 196- 98- 49- 24- 12- 6- och 3. Och därmed stega sig bakåt 6 generationer och att om man då t.ex hade 6 cM X-DNA match med någon så fanns släktskapet omkring 5 generationer bakåt. Men så är alltså inte fallet!
Eftersom det dels ibland helt uteblir rekombinering och det annars sker rekombinering som kan ligga långt ifrån 50-50%, så kan man få relativt låga värden på släktskap som ligger förhållandevis nära och man kan få relativt höga värden på släktskap som ligger förhållandevis långt tillbaka.
Man kan även ha helt utebliven X-DNA matchning på personer som har sitt släktskap på de positioner som borde ha medfört att det nedärvts X-DNA.

Är då X-DNA användbart i DNA-genealogin? JA, absolut! På grund av sitt speciella nedärvningsmönster så kan vi ha nytta av det OM vi har X-DNA matchning med någon. Om det däremot saknas X-DNA i matchningen, så betyder det inte så mycket och vi kan inte dra några större slutsatser från det.

X-DNA får man fram som ett delresultat när man testar sitt autosomala DNA i testet Family Finder från Family Tree DNA (FTDNA). Det är ett DNA-test framtaget speciellt lämpat för släktforskning.

2013-11-30

Att verifiera och bekräfta obrutna släktled

Vi är alla ett resultat av två obrutna släktled, våra raka, obrutna fäderne- och mödernelinjer.
Det är en ganska svindlande tanke egentligen att vi har två helt obrutna linjer av män och kvinnor från oss själva tillbaka till mänsklighetens begynnelse. Blodslinjer brukar jag kalla det för.
De flesta blodslinjer dör ut efter ett tag eller bryts.

En blodslinje dör ut när det inte längre finns någon ättling som för den vidare. Manliga blodslinjer kan endast föras vidare av manliga ättlingar och kvinnliga blodslinjer nedärvs av kvinnor.
Vissa blodslinjer frodas och sprider sig, får starkt fäste och goda tillväxtmöjligheter, andra överlever knappt och mot alla odds.

Om jag tittar på mina egna blodslinjer så finns det ganska många av oss på den manliga sidan, bara om vi går en liten bit tillbaka i tiden och utgår från min farfars farfar, så är vi minst 35 manliga ättlingar (på det obrutna fädernet) kvar i livet idag och många av dem är unga eller barn.
På min mors blodslinje är det raka motsatsen; även om jag backar så långt tillbaka som 9 generationer, dvs till min mormors mormors mormors mormors mor och sen följer alla hennes kvinnliga ättlingar (på det obrutna mödernet) så finns där endast tre (3) kvinnor kvar i livet från den linjen; - min mor, min syster och min systerdotter! (under förutsättning att de uppgifter jag funnit är korrekta.)

Det finns DNA-tester för att ta reda på vilken blodslinje man tillhör, man får en beteckning på den och man kan sen jämföra sig med andra personer som också gjort testet för att se om man tillhör samma linje.
På fädernet kan man testa sitt Y-DNA och på mödernet kan man testa sitt mtDNA.
Män har både Y-DNA och mtDNA (men kan enbart föra sitt Y-DNA vidare till sina sönder). Kvinnor saknar Y-DNA men kan alltså föra sitt mtDNA vidare till sina barn.
mtDNA förändras väldigt sällan i normala fall och kan föras vidare från generation till generation helt identiskt under många hundratals generationer. Y-DNA har en tendens att förändras, eller mutera, lite oftare.

Vi har alltså inget problem att ta reda på vilken blodslinje, eller haplogrupp, vi själva har och därmed vet vi även vad de på vårt raka obrutna fäderne- och möderne hade för DNA. Vi kan så att säga rekonstruera deras DNA utifrån vårt eget. MEN det stora problemet är att vi inte med säkerhet kan säga att vi vet vilka dessa personer är. Det som står i kyrkböckerna kan vara fel! 
Om vi däremot hade DNA från dessa personer så skulle vi kunna ha jämfört och fått det bekräftat, men det har vi sällan.

Så det är alltså mycket svårt att säkerställa en blodslinje eller ett rakt obrutet släktled genom att bara utgå från sig själv eftersom man inte med säkerhet kan säga att vi vet vårt eget ursprung. Den finns stora risker att den kedja man kunnat bekräfta via kyrkböckerna egentligen är bruten flera gånger om, framförallt på den manliga sidan.

Idag är det tyvärr många som fastslår historiska personers DNA genom att endast utgå från sitt eget resultat. Och det kan såklart bli helt fel på många sätt och vis beroende på hur stort inflytande den personen som hävdar något sådant har. Man kan skapa en sanning utifrån en möjligt scenario.

Ett mycket bättre sätt är självklart att använda sig av flera personer som har helt olika vägar och linjer bakåt till den historiska person man försöker fastställa DNA på. Som t.ex det nyligen i media uppmärksammade fallet med Bure-släkten. Den typen av projekt ökar sannolikheten att det blir rätt, men helt säker kan man aldrig blir utom i de fall då man faktiskt har riktigt DNA från den aktuella "urfadern" eller "urmodern" att jämföra med.

Därmed bör det vara riktigt intressant om vi snart kan börja få mer praktisk möjlighet att jämföra vårt eget DNA med olika historiska personers, där man fått tag på deras DNA i samband med arkeologiska utgrävningar och liknande. Idag görs tyvärr dessa DNA-tester inte på samma nivå som våra genealogiska DNA-test, men kommer troligen och förhoppningsvis att bli mer avancerade med tiden nu när det är mer tillgänglig teknik.
Det vore väldigt spännande och jag vet att det pågår en del projekt runt om i Sverige med bl.a utgrävningar av vikingagravar där man planerar att göra högupplösta DNA-test som sen ska kunna jämföras även genealogiskt med alla oss som gjort DNA-tester som komplement till vår släktforskning.

2013-10-01

Orcadian? - Jag är ju Svensk?

Jag ser och hör den här frågan dagligen och det måste vara en av de vanligaste frågor som ställs av oss svenskar som gjort DNA-testet Family Finder;
- "Varför står det att jag är Orcadian och att mitt ursprung är från England när jag vet att jag bara har svenska anor?"

I testet Family Finder ingår något som heter Population Finder, vars resultat visar en sammanställning på dina anors geografiska och etniska ursprung.

För den som söker och tittar i FAQ, eller "vanliga frågor" som det kallas på svenska, så finns självklart svaret där, men missas oftast ändå.

Population Finder är fortfarande på s.k Beta nivå, vilket innebär att det är en tjänst som fortfarande är under utveckling och inte helt färdig. Men rent enkelt är det så att vi i vårt autosomala DNA (som testas med Family Finder), har möjlighet att spåra och urskilja viss information om varifrån våra anor har funnits och vilken etnicitet de kan ha. Detta går ganska långt tillbaka i tiden, ca 2000 år och sträcker sig därför avsevärt bortom vad vi kan verifiera med traditionell släktforskning.

Min pappas resultat i Population Finder
Som sagt så får de flesta svenskar som testar sig ett resultat i Population Finder som säger att de är till största del "Orcadian", vilket alltså skulle innebära att vi kommer från ön Orkney, som hör till Storbritannien.

Om vi läser i FAQ så ser vi att detta i sin tur innebär att vårt DNA indikerar att vi har ett ursprung som mest liknar en av flera olika referensbefolkningar som används i Population Finder.
Om vi kollar vilka referensbefolkningarna är så ser vi att där inte finns några svenskar, norrmän, danskar, engelsmän, tyskar, holländare, osv, utan i vår del av världen, dvs västra Europa, så finns följande referensbefolkningar tillgängliga; Baskiskt, Franskt, Orkniskt och Spanskt.
Så om vi inte har afrikanskt, asiatiskt eller amerikanskt ursprung de senaste 2000 åren bland våra anor, så är vi alltså oftast Européer och där vanligen mest lika referensgruppen från Orkney.

I princip skulle det lika gärna ha kunnat stå "nordvästeuropeiskt" och man hade kunnat markera hela nordvästra Europa på kartan, så hade det kanske inte förvirrat så många som det gör idag.

Det skiljer alltså inte särskilt mycket genetiskt på en tysk, en norrman, en svensk eller en engelsman och vi får alla oftast att vi är mer eller mindre 100 % Orcadian som resultat.

Många vill gärna hoppas och tro att vi svenskar har en egen uppsättning DNA som skiljer oss från t.ex danskar eller engelsmän och möjligen har vi det men isåfall extremt små avvikelser som inte framkommer i detta test.
Så har vi då någon direkt "nytta" av resultatet i Population Finder? Njae, kanske inte. Vi kan som sagt se ganska bra vilka världsdelar vi haft våra anor de senaste 2000 åren, eller åtminstone de anor som vi har kvar något DNA från, eftersom autosomalt DNA nedärvs till stor del slumpmässigt. Men för att se om vi har svenskar, danskar, engelsmän eller tyskar, så är det inte direkt användbart.

Sen har våra nuvarande länder och nationer sällan funnits så länge som 2000 år heller, vilket inte gör saken enklare.

Andra projekt och forskare, både proffs och amatörer, försöker i ambition och iver att djupanalysera och urskilja olika små avvikelser i resultaten för att hitta små enskilda markörer och sekvenser och därmed komma fram till mer detaljerade slutsatser. ADmixture kallas dessa verktyg och finns i mängder och baseras på olika teorier. Ibland tycks de ge ganska förväntade resultat och man anser då att de är mer "korrekta" än det grova resultat man får i Population Finder, men några månader senare kommer något annat verktyg där föregående analys helt omkullkastas, så detta är något som man kanske bör ta med en nypa salt.

Förutom Orcadian så brukar vi svenskar ofta ha en viss procent "Ryskt/Finskt", särskilt de med sina rötter från norra Sverige.
En del av oss med Valloner bland anorna får en andel "Franskt" och möjligen även "Baskiskt" och "Spanskt", men merparten av de med Vallonskt ursprung hamnar också under "Orcadian".

Personligen tycker jag att Orkniskt ursprung passar oss ganska bra med tanke på vår historia med vikingar och liknande. Lite mer om Orkney och dess historia kan du läsa här.

2013-09-05

Webbinarium om släktforskning med DNA

Som ni kanske har märkt är det mycket snack och intresse nu kring detta med släktforskning och DNA.

Jag har varit involverad i ämnet sedan 2010, vilket kanske låter som en ganska kort tid, men det var egentligen först då det började blir riktigt intressant med DNA-tester för släktforskning.

I februari 2010 lanserade FamilyTree DNA sitt första autosomala DNA-test, Family Finder. Tidigare fanns endast tester för Y-DNA och mtDNA att tillgå, vilka är ganska trubbiga redskap vad gäller just den praktiska tillämpningen inom släktforskningen, utan mer lämpligt för den som är intresserad av sitt djupare ursprung och då endast baserat på två ytterst begränsade led ur sin antavla.
(Y-DNA följer det obrutna raka fädernet och mtDNA följer det obrutna raka mödernet.)
Allt där emellan, den stora massan av alla sina anor, hade man tidigare ingen direkt möjlighet att få veta mer om. - Tills de autosomala testerna lanserades. Då hade vi plöstligt ett mycket kraftfullt verktyg att använda som komplement till vår traditionella släktforskning.

MyHeritage har bjudit in mig att delta i ett av deras fria webbinarium, med ämnet Släktforskning & DNA.
Det direktsänds torsdag den 12 september kl 19-20 och riktar sig främst till nybörjare som är nyfikna på hur det fungerar med DNA-tester för släktforskning och kanske har funderat att prova på, men känner sig lite osäkra på vilken typ av test man bör välja.

Webbinariet kommer att spelas in och finnas tillgängligt senare på Youtube, men passa på att vara med direkt och du kommer att få några bra specialerbjudanden både från mig på Anverket och MyHeritage.

Det är gratis att vara med och du behöver bara registrera dig för att få information om hur du ansluter till webbinariumet. Läs mer på MyHeritage blogg.

Direktlänk till registreringen; http://bit.ly/17ooC7G