2012-12-31

DNA-året 2013

I våra grannländer Finland och Norge, ligger man några år före oss svenskar vad gäller genealogiska DNA-tester.
Men 2012 var ett ganska bra år även här i Sverige och om vi fortsätter att följa våra grannars utveckling så bör vi se en rejäl ökning av DNA-tester för släktforskning under året 2013.

Jag har sett beräkningar som visar att ungefär 10000 svenskar kommer att beställa ett genealogiskt DNA-test under 2013 och kanske upp mot 25000 ytterligare under 2014.

Jag hoppas verkligen att det blir så och att vi svenskar också inser värdet och de fantastiska möjligheter som genealogiska DNA-test innebär, precis som våra grannar gjort och framförallt USA, som idag dominerar stort.

Jag är den enda APG-listade genealogiska DNA-konsulten i Sverige och jag kommer göra mitt yttersta för att sprida budskapet och upplysa folk om alla fördelarna med DNA-tester för släktforskning.

Ett av mina mål för 2013 är att hålla några gratis seminarier i ämnet DNA för släktforskning här i min hemkommun Trosa. Vi är drygt 11000 invånare här i Trosa kommun och mitt mål är att få minst 100 personer att göra ett genealogiskt DNA-test under 2013.

2012-11-29

Mormors mormors mormors mormor hette Margta.

Margta Nilsdotter föddes 1698-08-27 i Tönnånger i Skog församling i Hälsingland. Hennes mor tycks ha hetat Margta även hon, fast troligen Persdotter i efternamn.
I födelseboken står det visserligen Margreta, men stavningsvarianterna på namnet var många på den tiden. (Margareta, Margeta, Margreta, Margrita, osv).

Jag har inte ännu hunnit utreda Margtas föräldrar så väl, men det kommer. Kanske hittar jag ytterligare en generation bakåt så småningom?

Idag vet jag att Margta tillhörde haplogruppen J2b1a, vilket är lite ovanligt i dessa trakter.
Att jag vet det beror på att min egen mor testat sitt DNA och tagit ett s.k mtDNA-test.
Just mtDNA nedärvs från mor till barn och det sker ytterst sällan några mutationer eller förändringar, så min mor har ärvt det från sin mor och hon i sin tur från sin mor osv, osv, ända tillbaks till kanske 10-20 000 år sedan eller ännu längre.

Haplogrupp J2b1a ligger närmast under J2b1, som lär ha uppstått mellan 10000 och 20000 år sedan i Nära Östern. (se kartan)




Enligt Wikipedia så är just J2b1 en haplogrupp som i princip inte existerar i Europa.
"J2b1 = Virtually absent in Europe. Found in diverse forms in the Near East."

Så lite nyfiken blir jag såklart hur det kommer sig att en linje med J2b1a hamnat uppe i Hälsingland.på 1600-talet. Det kan förstås vara så att det inte är så unikt som man tror, utan att statistiken förändras varteftersom fler låter testa sitt DNA och underlaget därmed blir större.

Min mors matchningar, dvs andra som testat sig och har samma variant av J2b1a är idag endast två personer; en kvinna i Danmark och en i England. Enligt statistiken så är det ungefär 50 % chans att vi skulle kunna hitta en gemensam anmoder inom de närmaste 28 generationerna, vilket kan innebära ca 700 år tillbaka i tiden. Det lär tyvärr bli svårt att kunna hitta och bekräfta detta i några källor.

Min mor har dock gjort ett komplett mtDNA-test (FMS) och får man en match på den nivån så bör man hitta gemensam anmoder någongång de senaste 16 generationerna, vilket är lite närmre tidsmässigt och kanske, med lite tur, även möjligt att kunna bekräfta med källor.
Den som gör ett FMS (komplett) mtDNA-test får också alltid sin fullständiga haplogrupp bestämd.

2012-10-12

Rädda våra gamla socknar!

Rädda Socknarna!

Just nu pågår ett upprop och en namninsamling för att rädda våra gamla svenska socknar!

Du hittar uppropet här; http://upprop.nu/NRMK och jag uppmanar och hoppas jag att fler kan tänka sig att skriva på uppropet!

Jag tycker de gamla svenska socknarna ska få överleva och att de är en viktig del av vårt kulturarv!

Däremot håller jag inte helt med om mycket av argumentationen som framförs om hur avgörande och viktigt det är att socknarna blir kvar; Jag tror t.ex INTE att det kommer att bli svårare att släktforska i framtiden om socknarna skulle försvinna!

Jag menar, det är ju ingen som går ut och raderar alla tidigare sockeninformation ur de gamla kyrkböckerna och de nya uppgifterna finns ju på data, vilket snarare kommer underlätta framtida släktforskning. (Däremot anser jag att den typen av släktforskning som vi hittills har bedrivit inte kommer fungera för framtida generationer, men det är oavsett om socknar finns kvar eller ej, läs gärna här.)

Socknarna har ändrats förr och sättet man angett folks födelseplats har varit olika under olika tidsperioder, vilket självklart krånglar till det lite för oss släktforskare.
Men sedan datorisering och folkbokföring tagit över handskrivna kyrkböcker, så innebär det faktiskt en förenkling och förbättring vad gäller släktforskningen!

Viktigt att tänka på är att släktforskning, eller genealogi som det heter, går ut på att ta reda på personers släktskap. Egentligen är det alltså ganska oväsentligt vart en person är född, eller vilket yrke de har osv för att få klarhet i ett släktförhållande.
Efter att folkbokföringen och våra personnummer införts så försvinner risken för personförväxling som annars alltid finns i de gamla kyrkböckerna, likaså är uppgifterna sökbara och lättillgängliga.

Däremot ger ju socknar, yrken, gårdsnamn och prästens noteringar om att någon var "halt eller lytt" givetvis mer "krydda" åt släktforskningen, vilket är viktigt för många och intressant för de flesta. Men som sagt själva släktforskandet, att ta reda på hur folk är släkt, det blir bara lättare med datorisering och folkbokföring.

Så det är alltså inte av släktforskningsmässiga skäl som jag gärna ser att våra socknar får finnas kvar, utan enbart för att våra svenska socknar är ett gammalt kulturarv som funnits sedan "urminnes tider".

Allt nytt är dock inte av ondo och allt gammalt är inte bara bra... Jag tycker om utveckling och framåtskridande rent generellt, men i detta fall vill Skatteverket ta bort de gamla socknarna enbart för att slippa hantera dem och jag tycker det är lite kul att ha kvar nåt som är ofarligt, men ändå ger en viss krydda åt våra liv och är en del av Sveriges karaktär.

Så skriv på uppropet om du vill ha kvar socknarna, men räds inte möjligheterna att släktforska även om dom tas bort.

Att mina framtida barnbarn kanske kommer att noteras vara födda i "Område 77, Sektor 12" ser möjligen mycket tråkigare ut än att det skulle ha stått; "Trosa-Vagnhärad, Södermanland", men de kommer fortfarande vara mina barnbarn och det kommer vara enkelt att få fram hur vi är släkt med varandra och andra personer.

2012-10-02

Vem tror du att du är?

TV programmet "Vem tror du att du är?" är en riktig succé som är omtyckt av de flesta oavsett om man är släktforskare eller inte.

Camilla Läckberg (SVT)
Igår var det dags för avsnittet där Camilla Läckberg fick sin släkt utforskad och det bjöds på en del intressanta inslag med mycket varierande människoöden. Miljön från Fjällbacka och alla dessa Stenhuggare är bekanta för oss som gärna läser deckardrottningen Camillas spännande böcker.

Många släktforskare suckar över att man i programserien oftast ger en ganska glamorös och en oerhört förenklad bild på hur man "egentligen" släktforskar, men syftet är ju inte att det ska vara en "kurs i släktforskning" eller ett program baserat på vedermödorna bakom själva forskandet.
Istället är väl tanken att programmet ska ge en inblick i vissa utvalda forskningsresultat och självklart vill man fokusera på- och framhäva det lite speciella eller udda eftersom det trots allt är TV och begränsat till en timmes visningstid.

För egen del får jag ganska många förfrågningar från folk som vill beställa släktforskning "så som de får på TV" och man med detta i första hand avser att man vill få en slags redigerad "story" där det ingår mycket bilder och någon intressant vinkling av sin släkthistoria.

Bilder och personliga brev osv är dock något som i normala fall eventuellt finns bevarat hos privatpersoner inom släkten och svårt att hitta för en uppdragsforskare i de primära källorna. Möjligen om det rör sig om kända personer eller om personen figurerat i media.

Att man i programserien visar gamla filmsnuttar och bilder gör att de flesta tittarna blir riktigt "avundsjuka" över att någon haft turen att få sina gamla släktingar med på film och bild.
De flesta känner inte till, eller förstår inte att dessa arkivfilmer och gamla fotografier oftast på inget sätt har någon individuell koppling till huvudpersonens egna släkt, utan är med i programmet för att illustrera en "tidsanda" eller ett visst hantverk osv.

När det gäller inslaget med Camilla Läckbergs okända morfars far; Meyer, så blev det till viss del väldigt spekulativt och även om det precis som Ted Rosvall sa, är ganska sannolikt, så är det ju långt ifrån bekräftat.
Här blir jag, som är väl insatt i modern DNA-teknik för släktforskning, lite upprörd över att man inte tar med och visar upp möjligheterna med DNA i programmet.
I de amerikanska avsnitten har man faktiskt på senare tid börjat ta med just DNA-tester som ett naturligt inslag i släktforskningen.

I detta fall ligger det förmodade släktskapet inte särskilt långt tillbaks i tiden och det borde vara en ganska enkel match att låta Camilla Läckberg, eller kanske ännu hellre hennes mor, ta ett autosomalt DNA-test för att sen låta jämföra resultatet med en testad person från en annan ättling till denne Meyer, för att kunna få fram ett betydligt mer säkert resultat på antagandet.

Men oavsett ev. glamourisering, förenkling och vissa brister, så är programmet "Vem tror du att du är?" uppenbart något som får människor att börja fundera på sin familj, sin släkt och sitt ursprung. Och det är något jag anser vara det viktigaste syftet med ett sådant här program och jag hoppas att man kommer fortsätta med programmet här i Sverige.
I USA har man lite oväntat lagt ner serien "Who do you think you are?", trots att den varit oerhört populär även där-

Till Camilla Läckberg och andra som har liknande gåtor i släkten, vill jag bara säga att du är välkommen att höra av dig till mig och jag kan bli din personliga DNA-Assistent.

2012-09-30

Valloner i släkten

Louis De Geer
Många Svenskar säger sig veta eller tro att de har Valloner bland sina anor.
I många fall förklaras en persons mörka hår eller bruna ögon att vara något som nedärvts under många generationer just från någon anfader som varit Vallon.

De flesta Valloner kom in i Sverige under början av 1600-talet. En viktig person i sammanhanget var den kända Louis De Geer som var ansvarig att många Valloner hittade till Sverige. De kom hit som skickliga specialister med viktig kunskap att få igång framförallt den svenska järnhanteringen. Det lär ha varit knappt 1000 stycken Valloner som blev kvar i Sverige efter att merparten av dem återvänt hem till sina hemländer. Väldigt många Valloner med franskklingande namn blev snabbt "försvenskade" och började använda vårt svenska namnskick med patronymikon, varmed det efter några generationer var svårt att veta om det rörde sig om personer med Vallonskt ursprung.

Men det fanns ju de som behöll sina efternamn och dessutom inte gärna beblandade sig med den svenska befolkningen i samma utsträckning, utan man gifte sig med personer ifrån andra Vallonsläkter under många generationer framåt.

De flesta tycker nog att det är ganska spännande och kanske till och med lite prestigefyllt att ha Valloner i antavlan. Det händer ibland att man sätter det Vallonska släktledet främst och väljer ut dessa, ibland väldigt få, anor att vara de "viktigaste" i sitt ursprung.

Eftersom de flesta Valloner som kom hit var utbildade och kunniga inom smide eller därtill relaterad verksamhet såsom järnbruk osv, så är det vanligt att man hittar en större andel Valloner inom stora smedsläkter och annat "bergsfolk".

Jag har inte hittat några Valloner med de traditionella efternamnen i min egen släkt, däremot tycks det finnas en hel del av de snabbt "försvenskade" Valloner som framförallt hade något enklare yrken inom smeds- och järnhantverket, som kolare och hjälpsmeder.

För den som är intresserad av Valloner i allmänhet så rekommenderar jag att titta på "Sällskapet Vallonättlingar - SVÄ" som har en ganska omfattande verksamhet och information om  de olika Vallonsläkterna.

Förutom med traditionell släktforskning så finns det även möjlighet att med autosomala DNA-tester hitta spår av ett Vallonsk ursprung. Däremot är det inte säkert att man trots Vallonskt ursprung i antavlan har nedärvt något DNA som kan härledas till Vallonien.

Det finns en bok som heter "Valloner - Järnets människor" som är spännande läsning om Valloner i Sverige.

2012-08-02

Släktfiskare

Släktforska kan man göra på flera olika sätt, men ett av de mer spännande sätten är nog att "fiska" efter släktingar. Något jag kallar släktfiskning.

Det bästa sättet att fiska på är att ha bra redskap, bra bete och ett bra ställe att fiska på. Detta gäller även släktfisket och precis som med vanligt fiske så är det också bra att ha både tur och skicklighet för att uppnå bra resultat.

Det bästa betet att agna med är sitt eget DNA, fördelen är att det är ditt eget och att det är garanterat äkta; Ditt DNA är slutresultatet eller "facit" på ditt ursprung! Uppgifter i födelseböcker osv kan vara fel av många orsaker, ditt DNA är däremot alltid rätt!
Det finns idag många företag som specialiserat sig på att utföra DNA-tester. En del av dem fokuserar på hälsa och olika genetiska tillstånd, för släktforskare och släktfiskare är det oftast bäst att anlita ett företag som specialiserat sig på DNA-tester för just släktforskning och inget annat. Jag rekommenderar Family Tree DNA i USA (FTDNA), som kan erbjuda hög kvalitet och alla typer av DNA-tester som behövs till överskådliga priser.


När det gäller vanligt fiske kan du välja att; kasta, meta eller lägga nät och när det gäller släktfiske så kan du välja mellan; YDNA, mtDNA och atDNA
 YDNA kan endast män använda, mtDNA och atDNA kan användas av bägge könen.


Med YDNA kan du fånga manliga släktingar som delar ditt DNA på det raka fädernet. Precis som med vanligt kastfiske där du kan välja olika storlek på dragen, så kan du med YDNA välja olika antal markörer du vill agna med, det minsta är 12 och det största 111 markörer.
Släktfiskar du med ett 12 markörers YDNA så har du större chans att få napp, men det blir väldigt avlägsna släktingar du får upp. Använder du 111 markörers så har du chans på "gammelgäddan", men det nappar troligtvis oerhört sällan...

Med mtDNA kan du fånga släktingar som delar ditt DNA på det raka mödernet. I vanligt fiske kan du välja olika storlek på krok och flöte och om du släktfiskar kan du välja mellan storlekarna; HVR1, HVR2 och FMS, som fungerar på samma sätt. Här finns såklart chans att få upp något stort, men även med FMS så är risken att den släkting som nappar är väldigt avlägsen.

När det sen gäller atDNA, eller autosomalt DNA, så motsvarar det som sagt att lägga ut nät i vanligt fiske. Här kan du få massor av fisk och släktfiskaren kan likaså fånga upp massor av släktingar. Maskorna är ganska stora och de avlägsna släktingarna kan oftast simma rakt igenom och undkomma, men istället kan du få upp släktingar som delar ditt DNA från alla delar i din antavla, dvs även farmor, morfar, farfarsmor osv. Det enda som ställer till det är att det kan vara svårt att få grepp om hur man är släkt och det är en stor fördel om man har en rejäl traditionell släktforskning att använda parallellt i utredningsarbetet när man sen "rensar nätet".

Självklart går det bra att kombinera alla metoderna på olika sätt. Och vill man använda fler nät så ser man till att testa atDNA för sina far- och morföräldrar, föräldrar, kusiner, syskon, osv.

Vart man släktfiskar spelar såklart även stor roll! Storleken på fiskeplatsen kan vara viktig, men att fiska i en stor sjö med fisk som nappar dåligt är kanske inte lika bra som att fiska i en mindre sjö med mer nappvillig fisk och detta gäller även släktfisket. Optimalt så fiskar man i alla sjöar, men det blir förstås både dyrt och arbetsamt.

Varje vecka så testar sig hundratals med människor världen över och deras DNA-resultat läggs in hela tiden, så för varje vecka som går ökar dina chanser att få napp!

Känner du att detta med släktfiske verkar krångligt och tidskrävande, men ändå är intresserad av att få dina släktingar "uppfiskade" så är DNA-Assistans en tjänst just för dig.

2012-07-26

Kan man vara mer släkt med farfar än farmor?

Om du gillar spänning och utmaningar så är DNA-genealogi ett hett tips!

Hade jag haft mina far- och morföräldrar i livet så hade jag verkligen sett till att låta dem göra sina DNA-test!

Men jag kan iallafall glädja mig över att min son har fått sina far- och morföräldrar testade,  tillsammans med en hel del andra i släkten.
Att dela DNA med någon är självklart ingen bedrift i sig, man föds med sitt DNA och ens föräldrar kan heller inte påverka vilka delar de låter dig ärva av dem.

Jag försökte nyss förklara för min 7-åriga son hur det kan komma sig att man faktiskt kan vara mer släkt (genetiskt) med t.ex sin farfar än vad man är med sin farmor. Eller vice versa.

Slumpen spelar en stor roll när det gäller DNA. Det är viktigt att känna till när man använder DNA i sin släktforskning.

Om vi gör ett mycket förenklat exempel och byter ut DNA mot spelkulor så kan vi säga att farfar har en påse med 100 gröna kulor, farmor en påse med 100 röda kulor, morfar en påse med 100 gula kulor och mormor slutligen en påse med 100 blå kulor.

När farfar och farmor bestämmer sig för att skaffa barn ihop, eller "slå sina påsar samman" skulle man kunna säga i detta exempel, så lägger de 50 kulor var i sonens kulpåse. Det får nämligen inte plats med fler än 100 kulor och båda måste ge lika många. Följaktligen finns där i sonens påse; 50 gröna och 50 röda kulor.
Morfar och mormor vill också ha barn och gör samma procedur med sin dotter med följden att innehållet i hennes kulpåse består av; 50 gula och 50 blå kulor.
När dessa tu sedan möts och i sin tur vill skaffa ett barn så är de också tvungna att lägga i 50 kulor var från sin kulpåse till barnets. Som sagt har de inte möjligheten att välja vilka kulor de ska använda, utan de får skaka om påsen och sen slumpmässigt ta fram sina 50 kulor.
Mest sannolikt så kommer pappan att få fram ungefär lika många gröna som röda kulor, dvs ca 25 stycken av varje och mamman kommer troligen att få fram ca 25 gula och 25 blå.
MEN det är som sagt trots allt slumpen som avgör, så det skulle vara möjligt att pappan av ren slump plockar fram betydligt fler av de gröna kulor han ärvt från sin far.
När barnet sen tittar i sin kulpåse (dvs gör ett DNA-test) så kan man räkna hur många kulor som kommer från respektive far- och morförälder (under förutsättning att även far- och morföräldrarna också gjort DNA-test).

Så det är alltså möjligt (om än mindre sannolikt) att en person kan dela t.ex 40 % DNA med sin farfar och endast 10 % med sin farmor. Med sina respektive föräldrar delar man dock alltid 50 % DNA.
Och det är lika möjligt att ett helsyskon till samma person kan t.ex dela 15 % DNA med farfadern och 35 % med farmodern...

Observera att ovanstående exempel är extremt förenklat!

Genom att ta ett DNA-test har du möjlighet att hitta nya släktingar från hela världen!
Varje vecka ramlar det in hundratals nya testresultat i databasen hos Family Tree DNA och är du med där med ditt eget DNA så kan det vara väldigt spännande att se om det blir någon ny matchning!
Möjligheterna ökar givetvis för varje vecka som går, eftersom fler och fler upptäcker möjligheterna att använda sig av DNA-tester i sin släktforskning.
Vill man öka sina "vinstchanser" så är det precis som i andra "spel" en fördel om man garderar sig och alltså låter testa fler i släkten; föräldrar, syskon, kusiner, far- och morföräldrar osv. Om ni slår ihop era testresultat så ökar chanserna oftast rejält att få hitta fler matchningar och ger en bättre överblick på det DNA som är betydelsefullt för din släktforskning.

2012-06-21

Delta i en midsommartävling!

Stora grejer är på gång. Anverket och MyHeritage har gått ihop för att erbjuda er det bästa av vad vi har att erbjuda.

Delta i vår midsommartävling och du har chansen att vinna ett tvåårs premiumplusabonnemang på MyHeritage till värde av cirka 1 800 kronor samt ett 4-generationers Anverk från Trosa Anverk till ett värde av cirka 3 300 kronor.

Anverket är företaget som släktforskar åt dig som inte har tid, kunskap, ork eller lust att släktforska själv.
 MyHeritage är världens största nätverk för släkthistoria med över 1 300 000 medlemmar i Skandinavien.

Det är superlätt att delta i tävlingen. Allt du behöver göra är att svara på två enkla frågor. För att hitta svaren måste du besöka både MyHeritages och Anverkets hemsida.

Fråga 1) MyHeritage har precis nått en stor milstolpe när det kommer till antal profiler. Hur många profiler är vi nu uppe i?
Fråga 2) En av Anverkets mest populära tjänster är Anverk med fast maxpris. Hur många anor omfattar ett 4-generationers Anverk?

Gå in på MyHeritages och Anverkets hemsida för att ta reda på svaren och delta i tävlingen.
Därefter gå till Anverkets och MyHeritages Facebooksida dela tävlingsbilden och lämna svaren till de både frågorna i kommentarsfältet. Vi utser vinnaren den 28 juni 2012.

Lycka till och trevlig midsommar!

2012-05-18

Klåfingriga präster...

Det vanligaste scenariot i kyrkböckerna är att prästen noterar när personer är födda, döpta, vigda, döda och begravna. Utan dessa noteringar vore det mycket svårt att bedriva någon traditionell släktforskning.

Dock kan man aldrig riktigt lita på en uppgift i en kyrkbok! Prästerna hade sällan full kontroll och gjorde även vanliga misstag som rena felskrivningar och förväxlingar av personer.

Ta till exempel en notering i en dödbok.
I sämsta fall kan det stå; "Olofs hustru i byn, begravd den 18 april."
En sådan notering ger oss varken namn på kvinnan i fråga eller någon information om hennes ålder.

Vanligast är dock att det kanske står: "Olof Perssons hustru Karin Larsdotter i byn, död 12 april, begravd 18 april, 69 år gammal, död i lungsot"
Här får vi lite mer att gå på, även om det är stor risk att den exakta åldern är felaktig så ger den oss en uppfattning om hur gammal kvinnan var.
Det är heller inte ovanligt att kvinnans efternamn är felaktigt i den här typen av notiser. Kanske hon hette Jansdotter, men prästen förväxlat henne med grannfrun eller helt enkelt skrev fel.

Sen kan det i varierande grad vara noterat mer information och ibland är innehållet i prästens noteringar mycket innehållsrikt och kan ge oerhört värdefull detaljinformation som annars kanske skulle varit omöjligt att hitta på egen hand.

Ibland har prästen nedtecknat närapå en hel "biografi" över personen som avlidit; Det kan stå vilka föräldrarna var, vart och när personen var född, när och var personen gift sig och med vem, vilka barn som finns och hur personen varit i karaktär och dygd, samt givetvis dödsorsaken.
Toppen tänker man ofta då som släktforskare och köper den informationen som varandes ren fakta. Men tyvärr är det som sagt ofta rena rama felaktigheter som prästen noterat.
En del av uppgifterna kan vara ren hörsägen som sedan blivit förvanskats eller förändrats med tiden.
Om man kontrollerar uppgifterna mot de primära källorna så märker man ofta att saker och ting inte stämmer. Ibland bara småfel, ibland är allt helfel.

Men den värsta typen av fel är när dessa uppgifter även efter kontroll tycks stämma perfekt, men dessvärre ändå är helt fel!
Detta stöter jag på ganska ofta och beror troligen oftast på att prästen försökt "släktforska" på egen hand!

Låt oss säga att en ambitiös präst har som regel att skriva "biografier" i dödboken och han inte nöjer sig med att skriva att Karin Larsdotter blev 69 år gammal, vilket han kanske har hört.
Prästen kanske då tar och bläddrar bakåt 69 år i sina kyrkböcker och hittar då Karin i födelseboken, som en tidigare präst duktigt noterat.
Prästen ser då att Karins föräldrar var bonden Lars Larsson och hans hustru Anna Ersdotter och han skriver då ner detta i Karins "biografi" i dödboken.

Problemet är att det kanske inte var rätt Karin, den Karin som dog kanske egentligen var 71 år gammal och hennes föräldrar hette Lars Andersson och Karin Olsdotter...
Men i och med prästens ambition att skriva sin biografi har han nu istället ändrat historien och många släktforskare skriver glada i hågen in hans felaktiga uppgifter som att vara fakta.

Ibland har man tur och av tillfälle finner att den flickan som prästen noterat och identifierat som Karin kanske dog redan några år efter födseln och att pusselbitarna helt enkelt inte stämmer, men i vissa fall är det inte lätt att hitta uppgifter som bevisar att prästen gjort fel. Särskilt för perioderna då husförhörslängder saknas.

Många sådana här fel blir aldrig upptäckta och blir förstärkt för varje ytterligare släktforskare som dokumenterar det.

Klåfingriga präster har antagligen haft god vilja och ambition att göra rätt, men genom sina tabbar har de många felaktiga antavlor på sitt samvete.

2012-04-30

Jaga spöken

Det finns de som anser att släktforskning är ett tämligen menlöst tidsfördriv och att istället för att jaga det förflutna bör man ägna energi åt att se till nuet och framtiden.

Men som släktforskare måste jag självklart försvara släktforskningen som koncept och jag vet att för många är det en viktig aktivitet som fyller många fler funktioner än bara att fördriva tiden med.

Som uppdragsforskare utför jag släktforskning åt andra som inte har tiden, viljan, orken eller kunskapen att släktforska på egen hand, men som ändå är intresserade av sitt ursprung och sin familjehistoria.
Vi svenskar är annars ganska inställda på att släktforskning är en syssla man "gör själv", precis som de flesta svenskar anser om t.ex sin trädgård.

Men det mesta har vi tidigare "gjort själva" och idag tycker vi inte det är konstigt att låta bagaren baka brödet åt oss, eller köpa en färdig klänning, eller anlita en snickare att bygga vår nya altan. Vi skulle kunna själva, men vi prioriterar helt enkelt hellre annat eller har inte tid, ork eller kunskap.

Släktforskning är inte ett dugg spännande, intressant eller roligt för alla, men förvånansvärt många är trots detta intresserade av att få veta mer om sina rötter och sitt ursprung.

Jag kommer ofta i kontakt med personer som "gett upp" sin släktforskning då de insett att tiden, orken eller viljan helt enkelt inte räcker till. Precis som jag vet att det står mängder av brödbakningsmaskiner, symaskiner och svindyr snickarutrustning och samlar damm runt om i våra hem. De påminner oss om spruckna illusioner och ambitioner vi haft men inte haft tid, ork, kunskap eller lust att fullfölja.

Intresset för sina sedan länge döda släktingar anses ibland vara på gränsen till det morbida och visst ska vi inte glömma att lägga mest energi på våra nära och kära som fortfarande lever, men våra anfäder - och anmödrar förtjänar också att bli ihågkomna och få leva vidare i våra medvetanden och minnen.

Utan dem hade vi inte funnits och det är många tusen års "arbete" som ligger bakom var och en av oss som lever idag.
Så det handlar inte om att "jaga spöken", utan mer att hedra livet.
Och det tror jag absolut att man kan göra med släktforskning oavsett om man gör den själv eller ger någon uppdraget att hjälpa till.

2012-03-23

Heraldik

Heraldik är i sig en hel vetenskap som jag absolut inte är särskilt insatt i, men i korthet går det ut på att alla har rätt att skapa sig ett släktvapen.
Det här har väl framförallt varit förknippat med kungligheter och adel, men alla har alltså rätt att skapa och bära ett eget släktvapen.
Dock finns massa krav och regleringar för hur de får se ut och de måste vara unika.

För den som är intresserad att kanske skaffa sig ett eget släktvapen så kan jag rekommendera att besöka Svenska Heraldiska Föreningen för att få mer information och också möjlighet att hitta en duktig konstnär som kan hjälpa dig att utforma ditt vapen.

Även städer brukar kunna ha vapensköldar.
Trosa är t.ex min hemstad och såhär ser vårt stadsvapen ut och det beskrivs enligt följande;

 Blasonering:  
I blått fält en roddbåt med två par åror av guld och däröver en bildad måne av silver.

Vapnet fastställdes 1934 för Trosa stad och går tillbaka på ett sigill från 1600-talet. Båten anses syfta på strömmingsfiske.
När Trosa år 1974 uppgick i Nyköpings kommun kom vapnet ur bruk.
När nya Trosa kommun bildades 1992 registrerade det gamla stadsvapnet hos PRV för den nya kommunen.




2012-02-26

Antavlor och släktträd

En sak jag har lärt mig är; att de flesta som efterfrågar ett släktträd egentligen är ute efter en antavla!

Det är lätt att bli förvirrad när det gäller begreppen inom släktforskningen, många säger till exempel stamtavla trots att det är en antavla man pratar om. Det kanske beror på att man inom husdjursvärlden oftast säger stamtavla (trots att det egentligen är en antavla) man har till hunden eller katten. Varför det blivit så vet jag inte...

En stamtavla är däremot egentligen samma sak som ett släktträd, men som sagt, när folk säger att de vill ha ett släktträd så menar de nästan alltid att de vill ha en antavla.


Illustration på enkelt släktträd
Ett släktträd (eller stamtavla) startar med en person (oftast släktens "grundare") och den personen är då "stammen" i trädet. Sen grenar trädet ut sig uppåt, med huvudpersonens barn, barnbarn, barnbarns barn, osv (ättlingar). Antal grenar i trädet blir olika beroende på hur stor släkten är, en del släkter börjar långt tillbaka i tiden och har växit sig stora, medans en del släkter är relativt nystartade och där antalet barn kanske inte varit så stort. Ett släktträd kan antingen visa alla ättlingar till en huvudperson, eller så går det endast vidare på de manliga grenarna (strikt). Ett släktträd går alltså framåt i tiden. För att kunna göra ett släktträd måste man först göra en släktutredning.



Illustration enkel antavla
En antavla startar med en person (t.ex dig själv) och visar sen personens anor eller rötter, dvs den går bakåt i tiden till skillnad mot stamtavlan (släktträdet).
En annan stor skillnad är att en antavla är förutsägbar, dvs man vet hur många anor den innehåller beroende på hur många generationer bakåt i tiden man går. Varje generation blir dubbelt så stor som den föregående (då varje person alltid har två föräldrar så ökar alltså antalet anor med två varje generation). Man börjar med första generationen som är ens föräldrar och de är alltid två, sen blir nästa generation deras föräldrar, som blir fyra, generation tre innehåller 8 personer, generation fyra har 16 personer, osv, osv. För att kunna göra en antavla krävs att man först gör en anforskning.

Det finns dock några som gör om antavlor till vad de kallar släktträd genom att fysiskt vända på antavlan upp och ner och sätta huvudpersonen nederst och låta dess anor (rötterna) grena sig "uppåt" så att det ser ut som ett träd. Dessa upp-och-nervända antavlorna kallar man sen för släktträd, vilket som sagt bidrar till begreppsförvirringen. Men självklart får man utforma antavlor på sitt eget sätt och det finns ett otal varianter och olika design (cirklar, solfjäder, timglas, osv).



Det finns också riktiga släktträd som är en kombination av både antavla (rötter) och stamtavla (ättlingar). Dessa kan vara mycket imponerande i storlek och omfattning.Titta till exempel på de oerhört vackra släktträd som Anna Murgia handmålar och man kan beställa från hennes företag GeneaMurgia. Hon har massor av exempel på olika träd att beskåda på hemsidan eller på hennes Facebook-sida.
För att kunna göra ett sånt fantastiskt träd krävs att man både har gjort en anforskning och en kompletterande släktutredning.

Att ha sina antavlor och stamtavlor på papper eller tavla är trevligt och pryder ofta sin plats på väggen. Nuförtiden börjar det bli mycket vanligt att man har det tillgängligt i sin dator. Det kan vara som PDF-filer eller websidor.

Att skapa sin egen släktsajt på webben är ofta givande då det inte begränsas av storleken som det lätt gör när man har det på papper. Och dessutom är det lätt att bjuda in fler i släkten som kan ta del av och kanske bidra med bilder osv på personer i släkten.


Jag har jobbat mycket med MyHeritage som jag absolut kan rekommendera om du vill göra en egen släktsajt. På släktsajten är det möjligt att vända och vrida på släkten i olika perspektiv och skapa både antavlor och stamtavlor, liksom andra typer av rapporter.


2012-01-10

En ny dimension...

Många släktforskare kör fast i sin släktforskning, förr eller senare...
Det kan röra sig om att personuppgifter saknas i de källor som är tillgängliga eller så kan det vara så att källorna helt enkelt inte finns längre.

Många barn återfinns i födelseböckerna med notering om att barnafadern är okänd, ibland saknas bägge föräldrarna... Detta är nog den vanligaste orsaken till att man får luckor i antavlan och tomma grenar på släktträdet. Ibland går det att få fram den okände fadern, men oftast går det inte, beroende på vilken tidsperiod det rör sig om.

Ibland tar kyrkböckerna slut tidigt och ibland har de försvunnit helt i bränder och annat elände. Har man tur går det att få fram fragment av den saknade informationen genom att leta i alternativa källor som mantalslängder, domböcker och liknande, men oftas tar det stopp för vidare efterforskningar.

För alla släktforskare som känner igen sig i ovanstående problematik finns nuförtiden ytterligare ett verktyg att använda sig av för att eventuellt kunna lyckas ta sig vidare. Jag pratar självklart om DNA-tekniken som ger en helt ny dimension till den traditionella släktforskningen.

En del tror att man genom att ta ett DNA-test och skicka in, får tillbaka en komplett släkttavla. Och att man därmed inte behöver utföra någon form av vanlig släktforskning alls. Det här är tyvärr en vanlig missupfattning även bland släktforskare.
I själva verket är det nästan tvärtom; Ett DNA-test som tas utan att man även gjort en grundläggande traditionell släktforskning är mer eller mindre värdelös...

Man skulle kunna säga att varje enskild individ är i sig självt resultatet av en helt unik och fantastisk ekvation.
Det är alltså DU som är svaret, eller summan, i ett komplext ekvationssystem och genom att göra ett autosomalt DNA-test så får vi fram summan och alla ekvationens nämnare.

Tyvärr får vi med resultatet presenterat alla delmängder och nämnare utan särskild ordning och det är utifrån detta som vi sen själva får pussla ihop själva ekvationen.

Därmed inte sagt att man måste vara matematiker för att kunna ha nytta av ett DNA-test, men man måste vara ganska väl insatt i hur det fungerar och utifrån resultaten man får vara beredd på att man har ett rejält detektivarbete framför sig för att reda ut "ekvationen" och kunna sätta rätt personuppgifter på de "svar" man fått.
Det krävs alltså både en förmåga att analysera och ett gediget forskningsarbete för att kunna ha nytta av ett DNA-test.

Sen gäller det att välja rätt sorts DNA-test och att testa rätt person/er för att kunna ha möjlighet att få fram den information som eftersöks.
Det gäller alltså att ha ett definierat syfte och en plan för hur man ska använda ett DNA-test som komplement till den traditionella släktforskningen.

Jag har flera kunder som jag hjälper med det här och mer därtill vad avser att använda DNA ihop med din släktforskning (en tjänst jag kallar DNA-Assistans) och det är glädjande att se att så många nu börjar inse att DNA-tekniken är ett mycket kraftfullt verktyg som alla släktforskare bör fundera över att börja använda.

Syftet med ett DNA-test behöver absolut inte vara att man kört fast i sin släktforskning, även om det kanske är vanligast just nu. För den som har kommit långt och har en "komplett" antavla är ett DNA-test också mycket värdefullt för sin egen del, men också till hjälp för alla andra.

Så sammanfattningsvis kan man säga att DNA-tekniken verkligen ger din släktforskning ytterligare en dimension!

Ps. Vill du se lite mer bilder och en beskrivning hur det går till att ta ett DNA-test kan du läsa mer på denna länk.