Men här faller släktforskningen till viss del på eget grepp... Vi använder gamla kyrkböcker för att spåra vårt ursprung, men det som står i födelseboken behöver ju inte vara med sanningen överensstämmande! Framförallt inte vad gäller uppgiften om barnets far. Barnets mor anses vara en mer säker uppgift.
En del forskare anser att flera procent av hela mänsklighetens befolkning har en helt annan pappa än den de tror sig ha!
Ur en släktforskares perspektiv känns denna teori väldigt jobbig. Vi vill gärna hoppas och tro att det som står i kyrkböckerna är rätt, vi anser det vara sanningen och våra "bevis".
Och det har heller inte funnits något som kan motbevisa det som står i kyrkböckerna... Förrän nu då detta med DNA-tester börjat bli aktuellt.
För till skillnad mot det som skrivs i födelseboken, som i bästa fall är sant, så visar DNA alltid sanningen och är ett riktigt bevis!
Än så länge är DNA-tester inom släktforskning inget som är standard, men det tror jag att det kommer att bli. De flesta släktforskare söker "sanningen" och reviderar sina forskningsresultat om det framkommer "bevis" på att det man trott tidigare visar sig vara felaktigt.
Släktforskning, så som vi bedriver den idag, kommer inte att fungera längre!
För idag kan vi inte lita ens på ett släktskap mellan mor och barn, inte ens om vi skulle bevittna förlossningen med egna ögon så kan vi vara säkra på att barnet är släkt med kvinnan som just fött fram det!
Teknisk utveckling har gett oss möjligheter som vi tidigare ens aldrig kunnat drömma om. Spermiedonation har funnits ganska länge nu. Massor av barn och numera vuxna, har en spermadonator som far och de flesta föräldrar talar aldrig om det för dem eller någon annan.
I Sverige har barnet rätt att få veta vem deras biologiska far är, men de flesta frågar aldrig eftersom de inte har en aning om att deras far var en spermadonator.
Nuförtiden går det att göra äggdonation också, liksom embryodonation och man kan använda surrogatmödrar att föda sitt barn med. Alla metoder är ännu inte möjliga att få utförda i Sverige, men i andra delar av världen och många svenskar reser idag utomlands för att få hjälp.
Allt detta är helt fantastiskt och ger ofrivilligt barnlösa möjlighet att få barn. Men det är en mardröm sett utifrån släktforskningsperspektiv...
Möjligheten att frysa in och långtidsförvara spermier, ägg och embryon gör det också möjligt att vi t.ex kan bli föräldrar långt efter att vi själva har dött, vilket skulle se riktigt knasigt ut i våra traditionella födelseböcker...
"Blod är tjockare än vatten" är ju ett bekant uttryck. Att biologin anses vara så viktig beror kanske på att vi faktiskt i grund och botten är biologiska varelser. Många adopterade har växt upp med världens bästa föräldrar, men ändå är man ofta nyfiken på det biologiska ursprunget.
En del hävdar att det är bra att veta sitt genetiska, biologiska ursprung främst för att kunna se om det finns viss sjukdomshistorik eller annan genetisk påverkan som kan vara bra att känna till. Vi kan aldrig ändra på vårt biologiska ursprung, men vi kan dra lärdom av det.
Risken att vi så småningom ovetandes börjar gifta oss med halvsyskon eller nära släkt kan möjligen oroa då vi vet att människor är ganska känsliga för inavelseffekter.
I Sverige utförs en s.k hindersprövning innan två personer ska gifta sig, vilket går ut på att en kontroll görs att man inte redan är gift, att man är myndig och att man inte är nära släkt med varandra. Dock görs kontrollen av släktskap endast utifrån vanliga källor ur folkbokföringen.
Man kan gissa att det "i framtiden" blir obligatoriskt att det görs även någon form av DNA-test för att kontrollera att inget "dolt" nära släktskap finns.
Vad jag hört så förekommer det bl.a i USA redan idag att folk som ämnar gifta sig och bilda familj gör DNA-test på eget initiativ för att säkerställa att de inte är nära släkt. Framförallt gäller det personer som känner till, eller misstänker att deras pappor är spermadonatorer. (I USA och många andra länder kan inte barnen få veta vem som är deras far om det är en donator, då de vill skydda anonymiteten hos donatorerna.)
Det är ibland lätt hänt att släktforskare glömmer bort det sociala arvet vi och våra anor fått av våra föräldrar (oavsett om de är biologiska föräldrar eller ej) och att detta självklart är minst lika viktigt som den genetiska arvet. Troligen ännu viktigare då överlevnad för människor framförallt handlar om att ha tillgång till omvårdnad i form av mat, husrum, kläder, utbildning, osv. Utan det så spelar det ingen roll hur bra de genetiska förutsättningarna är!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar