Men det är inte alltid helt lätt, alla är inte så villiga eller intresserade att "rota i det förflutna" som man själv är av att få veta.
Mina föräldrar var väldigt unga då de fick mig, vilket medförde att mina far- och morföräldrar var i livet då jag föddes. Min farmor dog dock då jag var 10 år och inte ännu hade haft en tanke på att släktforska. Min farfar dog när jag var 16 och då hade jag börjat släktforska, men tyvärr inte hunnit prata något med honom innan han dog...
Min morfar och mormor hade jag dock väldigt bra kontakt med under hela min barndom och långt in i vuxen ålder. Och här kunde jag snart se att det var tydliga skillnader i hur de upplevde mitt släktforskande; Morfar var väldigt intresserad och nyfiken och vi pratade massor om hans barndom och vad han kunde minnas av släkten.
Min mormor däremot var skeptisk och misstänksam;- "Varför rota i det förflutna, det som hänt har hänt...", var något hon sa och hon kunde inte förstå att jag hade med "hennes" ursprung att göra, utan såg det som en privat angelägenhet...
Men visst lyckades jag ändå få henne att tala lite om sin barndom, men hon var tämligen ointresserad av att höra vad jag hittat.
Nu skulle man ju kunna tro att min mormor hade "något att dölja" och att hennes släkt skulle ha varit konstiga eller hemska människor, men jag har trots ganska omfattande forskning inte hittat något som man kan anse vara känsligt eller mysko. Så hennes inställning var nog helt enkelt baserad på ett ointresse av det förflutna i kombination med att hon ansåg att det var av privat karaktär...
Vad gäller både min morfar och mormor så hade de en tuff barndom om man jämför med hur vi lever idag. Morfar var uppväxt i en statarfamilj i Skåne och blev kanske som vuxen lite utanför sin släkt då han lämnade Skåne.
Mormors familj kajkade runt i Hälsingland och Gästrikland där hennes far jobbade som snickare och andra diversearbeten. Mormor vara bara 10 år då hennes mor dog och hon lämnade sin familj tidigt och hamnade även hon nere i Stockholm.
Enligt en historia så cyklade mormor från Hamrånge ner till Stockholm då hon var 15 år gammal, en bedrift även idag med 21-växlade cyklar och fina vägar. Men detta var alltså 1930! Men tur var ju det för då kunde de ju träffas, en skåning och en hälsing...
 |
| Edit Svedlund och Torsten Wong |
Här är en fin bild på dem som troligen är från deras bröllop.
Jag har mycket att tacka mina morföräldrar för och jag är glad att jag hann prata med dem under många år om släktforskningen (även om mormor var lite vrång som sagt...).
Hade de levat idag hade jag nog tjatat på dem att få ta ett DNA-test. Så passa på att fixa det för era far- och morföräldrar medan de fortfarande är i livet.
Och som sagt; Prata med dem, de har oftast information som är ovärderlig och som aldrig går att få fram ur kyrkböckerna!
Det jag har märkt ganska tydligt, i alla fall på mormors sida, är att man inte verkade prata så mycket om släkten alls när hon var liten. Hon har inte jättegod koll på sin egen mormor och morfar, mer än vad de hette och av sin fars åtta syskon har hon nämnt två vid namn. När vi diskuterade detta sa hon något i stil med "Man pratade ju inte så mycket om det där."
SvaraRaderaInte heller där handlar det om något mörkt förflutet hon velat dölja, utan bara att man inte verkade bry sig så mycket om det. Sina egna syskon har hon däremot många historier om, som jag är glad att hon berättat så många gånger, eftersom jag kanske inte var lika intresserad av att lyssna när jag var liten som är nu. Men efter att ha hört allt så många gånger känner jag till det.