Och det kanske är bra, men det krånglar till det en del för släktforskare.
Fram tills ganska nyligen så var det regel att ett barn fick sitt efternamn från sin far. Antingen hade man ett släktnamn som nedärvdes eller så användes s.k patronymikon, dvs barnet fick sin fars förnamn som efternamn med ändelsen son- eller dotter.
Att kvinnor bytte ut sitt släktnamn mot mannes vid giftermål är ett ganska modernt påhitt. Förr behöll kvinnor sitt eget efternamn även som gifta.
Idag är det inte ovanligt att man vid giftermål gemensamt tar det efternamn som man tycker är "finast" och att barnen får sin mors efternamn.
Troligen beror en del av denna "revolt" på att vi i Sverige varit urusla på att använda släktnamn. Här har det framförallt varit adeln och de högre samhällsklasserna som burit släktnamn. Och det är därför som vi mest har s.k son-namn.
Ett släktnamn i Sverige är också sällan unikt, utom de adliga släktnamnen, vilket gör att själva känslan och stoltheten över sitt "vanliga" släktnamn sällan är uttalat.
Många som saknar ett släktnamn eller har ett vanligt släktnamn skapar idag sina egna släktnamn, vilket även var vanligt för 150 år sedan. Skillnaden är att idag måste ett nybildat släktnamn vara unikt, vilket bör innebära att alla de nya släkter som uppstår idag har bättre förutsättningar.
För många är begreppet "den närmaste släkten" mer viktigt än att att tillhöra en släkt med många medlemmar man kanske aldrig haft kontakt- eller umgåtts med.
"Den närmaste släkten" består oftast av ett flertal olika släkter, men samhörigheten är trots det stor.
Idag börjar man också att se ett mönster med att folk väljer och själv definierar sin släkttillhörighet. Dels har man med stöd av namnlagen möjlighet att vid efternamnsbyte välja ett efternamn ifrån hela sin antavla som använts inom de senaste fyra generationerna och dels så ser man allt oftare att man efter t.ex en släktforskning, sen väljer att framhäva en liten del av sina anor, kanske är det några valloner eller präster osv som man utser som viktigast i sitt ursprung trots att det kanske var på sin mormors farmors mors sida som det "intressanta" fanns.
Jag kallar detta för "selektivt ursprung" och känner att det ökat markant efter att teve-serier som "Vem tror du att du är?" och liknande blivit populära.
Självklart är det inget fel i att känna stolthet över enskilda personer i sin familjehistoria, även om alla rötter man har varit lika ovärderliga för att man idag existerar.
"Släktkänslan" tror jag kommer och går i perioder. Just nu tycks det bli vanligare med bildandet av släktföreningar av olika slag och sådana spelar säkert en viktig roll i att påverka och starta en tankeprocess hos många om vad begreppet släkt betyder för just dem.
Ett gammalt släktträd...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar