De flesta släktforskare har en eller flera "luckor" i sin antavla där det oftast rör sig om "fader okänd" i födelseböckerna. Om de här luckorna inte ligger alltför många generationer bakåt i tiden, så kan man om man gör ett DNA-test, få upp värdefulla spår och ledtrådar som kan medföra att man till sist lyckas identifiera den okände fadern, men då ska man också ha en hel del tur.
För då de flesta "okända fäder" är just okända för oss, så måste det alltså till en hel del "flax" att just någon annan med gemensamma anor till den "okände" testat sig. Chansen finns absolut och ökar lite för varje dag som går eftersom intresset för DNA-genealogi växer markant i Sverige.
Men ibland har man en teori eller en muntlig uppgift om vem den "okände" fadern skulle ha varit. Och om det finns skäl att tro att detta kan vara sant och rimligt/möjligt, så kan man kalla detta för ett förmodat släktskap.
Fördelen med ett förmodat släktskap gentemot ett helt okänt släktskap är att man (oftast) kan göra en kontroll om det förmodade släktskapet stämmer eller ej. Genom att leta upp en ättling till den förmodade "fadern" och sen be denne att göra ett jämförande DNA-test.
Om det förmodade släktskapet ligger inom 3 generationer bakåt i tiden, så kan man med stor säkerhet få besked när man jämför resultaten om man är släkt eller inte. Ligger släktskapet längre bak så sjunker chanserna att släktskapet ska detekteras och kunna verifieras.
Den varning jag nu vill utfärda gäller alltså detta med att jämföra sig mot en förmodad släkting med DNA-test och då man får ett negativt besked;
Låt oss ta ett exempel där person A tror sig veta att hans morfar var person X. Han letar då upp en ättling som vi kallar person B, låt oss säga att B är ett barnbarn till X.
A och B gör ett varsitt DNA-test och när de sen får resultaten så matchar dessa inte.
I 99 % av fallen så suckar nu A tungt och inser att hans teori om att den förmodade morfadern inte kan ha varit X, utan måste ha varit någon annan. För DNA "bevisar" ju att A och B inte var halvkusiner i det här fallet.
MEN, den slutsatsen kan faktiskt ibland vara fel. Det kan nämligen vara så att X visst var morfar till A, men inte till B, trots att det står så i kyrkböckerna! Och då är det inte så konstigt att A och B inte matchar varandra.
Så hur ska man då kunna använda DNA för att testa förmodade släktskap? Jo, om man får ett positivt resultat som bekräftar släktskapet så är ju allt frid och fröjd, men om man får ett negativt resultat så ska man först tänka igenom om det finns en minsta risk att B inte egentligen är en ättling till X. Finns där andra DNA-testresultat som bekräftar B som ättling till X, eller är det bara kyrkböckerna som bekräftar kopplingen?
Det verkar vanligare än vi kanske trott att många barn inte har de pappor som de tror sig ska ha. Det här ställer till det en hel del i släktforskarnas ordning. Det är nu en del som upptäcker att deras kusiner inte är deras kusiner eller att deras pappa inte är deras pappa, eller att deras syskon är endast halvsyskon osv.
Så om man får ett negativt resultat i ett jämförande test i ett försök att bekräfta ett förmodat släktskap, så bör man försöka reda ut om det är styrkt med DNA att den man jämför sig med verkligen är den man utgick från att han var.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar