Många börjar nämligen med att starta från "det man redan vet", dvs kanske sina far- och morföräldrar, eller ännu längre bakåt i antavlan.
Anledningen att jag brukar ge det rådet är att det faktiskt inte är helt ovanligt att man upptäcker att t.ex ens farfar inte var ens farfar i födelseboken och att man då får bekräftat att det man "vet" verkligen stämmer med vad som står i källorna.
MEN nu har utvecklingen med DNA-tester lett oss till en ny verklighet. Nämligen att det som står i kyrkböckerna och skrivna källor, relativt ofta är helt felaktigt ur ett biologiskt perspektiv...
Det finns många olika uppgifter om hur många barn som varje år föds med "fel" pappa, en vanlig uppskattning är att det bara i Sverige årligen föds mellan 3000 och 5000 barn som biologiskt har en helt annan pappa än vad som är dokumenterat. Och att det in många av dessa fall inte ens är säkert att mamman vet med säkerhet vem som är fadern.
Utöver detta tillkommer en hel drös med barn som föds med hjälp av insemination, där föräldrarna känner till att barnet har en annan biologisk pappa, men av olika skäl väljer att aldrig berätta detta för barnet ens när det når vuxen ålder.
Visst hade jag förväntat mig att det skulle dyka upp några felaktigheter här och var, men efter snart fyra år har jag förstått att det här verkar vara en större faktor än jag och många andra kanske anade.
Rent konkret så betyder det att väldigt många av de som släktforskat, sitter med helt eller delvis felaktiga antavlor ur ett biologiskt perspektiv och när vi sen hittar biologiska DNA-matchningar så är dessa mycket svåra att koppla ihop med vad vi har dokumenterat.
På senare år har jag sett många släktforskande personer med väldokumenterade antavlor och släktutredningar, helt få revidera dessa och börja om att jaga sitt ursprung, med utgångspunkt från sig själva. Helsyskon visar sig vara halvsyskon, kusiner är inte kusiner alls, far och son som finner att de inte är släkt med varandra alls, osv.
Vi är redan idag många som vet att vi har "okända fäder" som spökar i våra antavlor, där vi med DNA-tester som t.ex Family Finder, försöker få fram ledtrådar som kan ge oss svar vilka dessa var. Det är ett av de största skälen till att många gör ett genealogiskt DNA-test idag. Men det är alltså många av de med väldokumenterade anor som nu blir varse att saker och ting inte alltid stämmer. Ibland blir denna insikt en intressant och spännande sak, ibland ger det upphov till mer negativa känslor och viss dramatik inom familjen.
Om man är verkligt intresserad att försöka reda ut sitt biologiska ursprung, så är genealogiska DNA-tester ett spännande och intressant verktyg. Men man bör också vara införstådd med att det kan vara så att det man "vet" inte stämmer.
Att t.ex testa syskon i ett försök att få fram mer användbart DNA från sina föräldrar är en mycket bra metod, men många har där fått en smärre chock då de istället fått veta att man endast var halvsyskon. Likaså finner ganska många att deras kusiner inte är deras kusiner och att deras farbröder inte var ens farbror osv.
För den som testat sig själv och nu fått massor av DNA-matchningar med personer som det helt tycks sakna rimlighet att man skulle vara släkt med, så är mitt tips (om du verkligen vill veta) att då testa en del nära anhöriga för att försöka ringa in var saker och ting kanske inte stämmer med vad ni "vet".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar