Det här med namn...

Som släktforskare sysslar man av naturliga skäl en hel del med olika personers namn, både för- och efternamn. Det kan bli en hel del funderingar och viss förvirring när man följer sina anor genom kyrkböckerna och andra källor och man inser efter ett tag att man såg på namnen lite annorlunda förr än vad vi kanske gör idag...

T.ex är namnen Per, Peter, Petrus och Petter fyra helt unika förnamn för oss, men förr såg man ingen större skillnad på dessa och en och samma person kan vara noterad med samtliga av dessa namn under sin livstid. Det finns många liknande exempel. Här är några fler; Anders - Andreas, Mattias - Matts, Jan - Johan - Jean - Johannes - Janne, Maria - Maja, Katarina - Karin - Katrin - Kajsa, osv.

Vi vet inte vad personen egentligen hette om vi enbart känner till personen via kyrkböckerna. Det var nämligen inte personen ifråga som själv skrev sitt namn i böckerna, utan det var massa olika präster, som var och en hade sin uppfattning om hur det låg till. Detta var böcker som ingen annan än prästen tittade i och det var alltså inte så att folk visste vad prästen skrev heller...

Även vissa efternamn som idag är helt skiljda namn användes omväxlande om en och samma person, t.ex Olsson och Olofsson, Johansson och Jansson, Eriksson och Ersson, Persson och Pettersson, m.fl

Sen har vi även det ökända problemet med stavningar av namn. Per kan av prästerna ha stavats som Per, Pehr, Pär, Pähr, osv. Det här tror många släktforskare att det var något som återspeglar hur personen ifråga själv stavade sitt namn, men även här var det hur den aktuella prästen stavade och förr stavade man ibland saker lite annorlunda.
T.ex kunde prästen skriva att en person hette "Gustafva från Stokholm". Det han egentligen skrev var ju "Gustava från Stockholm". Men här väljer då många släktforskare att behålla Gustafva och sen ändra "Stokholm" till nutida stavning "Stockholm".
Att använda gammaldags stavning av namn och orter kan man göra när man vill referera och citera, men annars bör man undvika gammaldags stavning i sin släktforskning.

Nuförtiden är vi ganska noga med att namnen även ska stavas på ett visst sätt. Personligen stavar jag mitt namn Niklas och tycker att det är "fel" om någon i skrift kallar mig Niclas eller Nichlas. Egentligen är det samma namn med bara lite olika stavning.

Lösningen på många av dessa namnproblem är vad man kallar normering, dvs man använder namnets ursprungsform och stavning i mesta möjliga mån.
Detta underlättar framförallt vid sökning i sitt släktträd så småningom och gör att man .t.ex lättare hittar dubletter osv.
Normering av namn används framförallt för att undvika olika stavningar av ett och samma namn. Dvs man skriver aldrig Pähr även om det råkar stå just så i en kyrkbok, utan man använder sig av grundformen Per.

Att däremot normera alla namnvarianter till dess grundform, t.ex Kajsa till Katarina är kanske dock inte lika enkelt eller önskvärt. Det får man försöka avgöra från fall till fall.
Många gånger har man i dopet angett en "finare" namnform medans man sen i husförhören osv ser att personen nämns lite "ledigare", men så är inte alltid fallet. Framförallt kan det skilja sig mycket på en persons namn om personen flyttat mycket eller församlingen bytt präst ofta...

Men som sagt så är vi ju idag ganska noga med hur våra namn stavas. Någon som stavar sitt namn Catharina gillar kanske inte om någon istället skriver Katarina.
Därför bör man försöka undvika att normera namn från det senaste århundradet eller om man med säkerhet vet att en person stavade sitt namn på ett visst sätt. Klassikern är t.ex Carl Michael Bellman som vi sällan normerar till Karl Mikael...

Vill du läsa mer om normering av namn och olika namns grundformer så finns det en informativ text på Släktforskarförbundets Namnlista.

Ibland kan man ha förmånen att ha sett en persons egenhändiga namnteckning. Här är t.ex en namnunderskrift gjord år 1937 av min farmors mor Alma Hulda Sofia Pettersson (1871-1949), som uppenbarligen stavade sitt Pettersson enbart med ett s...  Hoppsan...