På djur brukar man säga att de har en stamtavla, fast egentligen är det en antavla man borde säga då en antavla visar vilka anor eller rötter någon har.
En stamtavla däremot utgår från en person och visar alla dess ättlingar.
Fördelen med en antavla är att den är förutsägbar på så sätt att man från start vet att det för varje generation bakåt blir dubbelt så många anor som generationen tidigare. Enkelt uttryckt så börjar man med sig själv och första generationen blir därmed föräldrarna, far och mor. Generation två ser vi de fyra far- och morföräldrarna osv osv.
Antavlor blir stora om de har många generationer. Personligen tycker jag att fem generationer är ett ganska lagom format om man sen trycker upp den i A2 storlek. Det är också den vanligaste formen av Anverk som jag får beställningar på. Då får man i bästa fall 62 anor med på antavlan.
Tyvärr blir det ju ofta några luckor i de flesta personers antavlor då det är vanligt med s.k "fader okänd", dvs barn som föds och där deras pappa inte är angiven av olika skäl i födelseboken.
Men oavsett om man vill se antavlan som ett slutresultat eller ej så fyller den en oerhört viktig funktion för alla som släktforskar. Man skulle kunna likna en antavla med stommen i ett bygge. Antavlan i sig självt kanske är ganska torftig om man ser till att den i första hand endast består av namn och årtal, men det är med hjälp av dessa namn och årtal som man sen kan bygga vidare.
En antavla blir färdig när man hittat alla personer som ska ingå i den, men en släktforskning blir däremot aldrig färdig. Det finns alltid mer att hitta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar