Minnesluckor...

Kyrkböckerna... Släktforskarens främsta källor. Optimalt så finns det husförhörslängder, födelse-, vigsel- och dödböcker från slutet av 1600-talet och fram till "nutid" i obruten följd. Finns där också flyttlängder så är lyckan närapå fullständig.
Men så ser det ju tyvärr ut i mer sällsynta fall, mer vanligt är att husförhörslängderna börjar en bra bit in på 1800-talet och att födelse- och dödböcker kanske finns från mitten eller slutet av 1700-talet.

Har man otur, vilket jag tycker mig ha ibland, så har kyrkböckerna brunnit upp i slutet av 1800-talet och lämnat ett stort svart hål i församlingens samlade historia. Visst finns det ibland mantalslängder och domboksmaterial som gör att man åtminstone kan få fram något, men det är endast marginellt mot vad man annars hade kunnat hitta i fullständiga kyrkböcker.

Jag har anor från Hamrånge församling i Gästrikland (Gävleborgs län). Hamrånge är tyvärr en församling där kyrkböckerna är mycket bristfälliga och med enorma luckor.
Husförhörslängderna börjar visserligen 1723, men är ganska ofullständiga fram till omkring år 1770.
Sitter just nu och letar i dödboken och ser att det t.ex är lucka mellan år 1727 och 1738.
Man undrar vad som hände under dessa 11 år och hur många personer som dött utan att lämna spår efter sig i historien?

Det kan vara väldigt frustrerande för en släktforskare att hamna med sin forskning i församlingar med stora luckor i kyrkböckerna. Risken är stor att man inte kan komma vidare bakåt och att vissa viktiga uppgifter aldrig går att bekräfta eller hitta.

Annars brukar jag tycka att en del skånska församlingar är riktigt jobbiga då de oftast börjar först långt in på 1800-talet, men jag har insett att det finns "tråkiga" församlingar överallt i Sverige. Ibland finns det ju kyrkböcker men de är i så uselt skick att de i princip är oläsliga vilket också är jobbigt.

En relativt lättläst och bra bild från Hamrånge hfl 1723. Man får vara glad för det kyrkboksmaterial som trots allt finns kvar och nu bevarats för framtiden genom att de fotograferats av.

Släktforskning med hjälp av DNA-teknik.

Nuförtiden börjar det bli mer populärt att använda DNA-teknik i sin släktforskning. Dvs att man får fram sin s.k Haplogrupp.
Jag håller precis själv på att läsa in mig på ämnet och lära mig mer om hur jag på bästa sätt skulle kunna ta hjälp av modern DNA-teknik i släktforskandet.

Det finns flera spännande aspekter varför det kan vara bra att komplettera sin traditionella släktforskning med test av DNA;

• Det kan fungera som en kvalitetskontroll över att de uppgifter man har funnit är korrekta. Vetenskapen säger att rent allmänt så har det under hela människans historia varit så att ungefär 10 % av alla barn som föds inte har den pappa som man tror att man har.
• Man kan få hjälp att hitta okända släktingar och lära sig mer om sitt ursprung, som man annars aldrig skulle hitta genom traditionell släktforskning.
• Man kan vara delaktig och ge ett birag till den internationella forskningen där man försöker kartlägga hur människan har utvecklats och spridit sig över vårt jordklot.

Det optimala vore ju om alla tog prov på sitt DNA. Men i nuläget får man väl säga att "ju fler desto bättre" och det börjar bli populärt även för folk som inte annars sysslar med släktforskning att låta ta prov på sitt DNA för att få lite spännande information om sitt ursprung.

Rent tekniskt så finns det förenklat sätt två olika DNA tester som är av intresse för släktforskare; Y-DNA där man kan följa arvet från far till son och mtDNA där man kan följa arvet från mor till barn. Det är alltså lite "orättvist" fördelat så att en man ärver dels sin fars Y-DNA och sin mors mtDNA, medans en kvinna endast ärver sin mors mtDNA.
Om man är kvinna och vill få veta mer om sitt "manliga" ursprung måste man alltså ta DNA prov från sin far eller bror (och hoppas att man inte tillhör de 10 % som har en annan pappa än man tror sig veta...)

Y-DNA ärvs i princip oförändrat från far till son och det gör att om jag själv tar DNA prov så vet jag att min far och hans far osv ska ha samma Y-DNA som jag själv har. Om jag låter min Y-DNA läggas in i en databas och det visar sig finnas andra män med samma Y-DNA så vet jag att vi är släkt och har haft en delad anfader på faderslinjen.
Vad gäller mtDNA så ärvs den alltså från mor till barn, dvs både till söner och döttrar. Men sönernas mtDNA går i sin tur inte vidare till deras barn, utan det kan bara nedärvas från kvinnor.

Så om jag tar prov på mig själv så är det alltså två raka linjer bakåt jag kan följa; min far, farfar, farfarsfar, farfarsfarfar osv med Y-DNA och min mor, mormor, mormorsmor, mormorsmormor osv med mtDNA.

Vill jag täcka in mer arvslinjer så måste jag försöka hitta släktingar som ger mig mer information utifrån hur deras koppling till släktlinjerna ser ut.
T.ex så kan jag låta ta prov från min morbror och då få vetskap om min morfars Y-DNA och därmed min morfars far, morfars farfar osv. Min morbrors mtDNA bör ju dock vara identiskt med mitt eget.
På det här sättet kan man försöka pussla ihop släktingars DNA för att få ihop en mer heltäckande översikt.

Det som kan tänkas vara lite känsligt vad gäller detta med att testa DNA vore ju om man får resultat som visar att man inte alls är släkt med folk man hittills varit släkt med... Det här tror jag kan skrämma en del från att testa sig faktiskt.

Sen är det ju inte gratis heller... De billigaste testerna kostar idag cirka 1000 kr och beställs framförallt från amerikanska företag där marknaden exploderat senaste åren. Nästan alla dessa företag erbjuder bra möjligheter att matcha sitt DNA mot en databas och man får frivilligt lägga in om ens kontaktuppgifter ska vara synliga för andra eller ej.

Jag lär återkomma med mer om detta i bloggen framöver.

Här är ett litet länktips till den Svenska Haplogruppdatabasen

Att skriva en biografi

En biografi är en redogörelse för en persons liv framställd av någon annan. Om framställningen är gjord av personen själv kallas den självbiografi eller memoarer. Ordet biografi kommer ifrån grekiskans biographi´a, av bi´os 'liv' och gra´phō 'skriva'.

En biografi skrivs som en historia eller berättelse till skillnad från att enbart presentera fakta rakt upp och ner. Som underlag ligger självklart de fakta som funnits i kyrkböckerna, men berättelsen framförs på ett mer personligt sätt och innehåller reflektioner, tolkningar och åsikter av författaren, dvs jag, som skriver biografin.

Varje person är ju unik och har sin egen biografi, därför kan ju innehållet variera i det närmaste oändliga, men här kan du se ett exempel på hur en kortare biografi kan se ut. Det är min mormors morfars far som är huvudpersonen;

BIOGRAFI

Jöns Persson Trygg (1803-1876)

Tisdagen den 18 januari 1803 föds pojken Jöns i byn Sveden i Segersta församling i Hälsingland.

Hans föräldrar är dåvarande drängen, senare bonden, Per Jönsson och hans hustru Anna Nilsdotter.

Jöns är deras första barn och de har gift sig bara några månader tidigare, den 22 oktober 1802.

Onsdagen den 19 januari döps Jöns och faddrar och vittnen vid dopet är; bonden Lars Olofsson och hans hustru ifrån Västtjära och drängen Lars Larsson och pigan Sigrid Larsdotter ifrån Sveden.

I samband med Jöns födelse flyttar familjen inom socknen, från Sveden till Hullsta där Annas föräldrar finns.

I Hullsta kommer Jöns att bli kvar i 22 år, mellan åren 1803 till 1825. Under denna period växer familjen och Jöns får flera syskon;

Kerstin, född 11 augusti 1805

Nils, född 21 september 1808

Sigrid, född 12 september 1812

Per, född 4 juni 1815

Och till sist Lars, som föds 4 augusti 1818

1823 dör fadern i familjen, som då bara är 42 år gammal och detta tycks påverka familjens möjligheter att behålla gården. Jöns som är äldsta son blir nu istället soldat och får soldatnamnet Trygg. Det var ett soldatnamn som använts sedan länge inom socknen och som burits av flera soldater tidigare.

Resten av familjen splittras nu under de närmaste åren då de flesta barnen flyttar vidare till olika ställen. Jöns flyttar 1825 till gården Mårdnäs, där han av någon anledning får jobba några år som dräng i väntan på att han ska få sin militära placering färdig.

1828 blir det tydligen klart att Jöns ska vara soldat och bo på Östra Djupa och han noteras nu som soldat nr 125 och lever där ensam i drygt 13 år, fram till den 31 maj 1841 då han gifter sig med en piga i Mårdnäs med namnet Stina Kajsa Johansdotter. Båda var då 38 år gamla.

Lysningsdatum inför vigsel var söndagarna 16, 23 och 30 maj och vigselnotisen talar om att det är; Soldaten nr 125 vid Kungliga Hälsinglands Regemente, Jöns Trygg vid Djupa och pigan Stina Kajsa Johansdotter på Mårdnäs som gifter sig.

Det noteras inför vigseln;

"Blifvande brudgummen begärde lysning och företedde Compagniechefens tillstånd, såväl som blifvande brudens skriftliga tillstånd af hennes bror såsom giftoman"

Stina Kajsa Johansdotter, var född 1803 i Voxna församling i Hälsingland.

Hon anges i husförhörslängden vara "deflorerad" och anges även varit anklagad för barnamord av ett tidigare oäkta barn 1839.

Efter vigseln flyttar Stina Kajsa till Jöns bostad i Östra Djupa och knappt sex månader senare, torsdagen den 18 november 1841 föds sonen Per.

Jöns och Stina Kajsa får sen inga fler barn och den lilla familjen lever tillsammans ända fram till år 1862 då sonen Per också väljer den militära karriären, han anges vara ”rekryt nr 109” och lämnar hemmet och flyttar till intilliggande Hanebo församling i Hälsingland.

Någon gång mellan 1851 och 1858 noteras att Jöns pensioneras som soldat.

Jöns och hans hustru Stina Kajsa får ytterligare nästan 15 år tillsammans i Östra Djupa efter att sonen flyttat hemifrån.

Jöns Trygg avlider den 7 oktober 1876. Han var då 72 år gammal och hade bott i Segersta församling hela sitt liv. Som dödsorsak anges; Bensår

Han begravs på Segersta kyrkogård den 15 oktober 1876

Hans hustru lever vidare som änka i drygt 10 år för att sedan avlida 1887.

När jag skriver biografier så försöker jag sätta mig in i personens situation och miljö så gott det går. Det gäller att försöka få en överblick hur huvudpersonen relaterar till sin omgivning och gärna ha en hyffsad koll på vad som allmänt var på gång rent historiskt vid den tidpunkt som huvudpersonen levde. Det är bra om man som författare av en biografi även är någorlunda hemma i geografin och på de platser där huvudpersonen huserat under sin livstid. Ofta får man ägna en stund åt att göra lite "bakgrundsresearch" på orten och även den sysselsättning personen hade.

Självklart blir en biografi som är konstruerad hundratals år efter att personen dött och i huvudsak baserad på uppgifter ur kyrkböckerna, inte lika innehållsrik som en självbiografi eller då författaren kunnat träffa och fråga ut huvudpersonen. Men biografier är uppskattade som komplement till släktforskningen och ett lite mer "levande" sätt att få sina anor presenterade på.

Bild från Generalmönsterrullan 1843 för Hälsinge Regemente, Livkompaniet

Varifrån kommer din släkt?

En ganska vanlig fråga jag får från framförallt andra släktforskare är; "Varifrån kommer din släkt då?"
Och det är inte helt lätt att svara på för min egen del. Till skillnad från många andra som har sina anor koncentrerade kring ett ganska överskådligt område, så har jag mina anor ganska utspridda i landet.

Snabbversionen är att mina föräldrar kommer från Stockholm, medans min farfar är från Uppland, farmor från Småland, morfar från Skåne och mormor från Hälsingland.

Av de anor jag hittills utforskat och har fått fram en födelseförsamling på, så har jag mitt ursprung från 82 församlingar i Sverige, plus några anor från Danmark och Finland.
Faktum är att jag har hundratals anor som jag ännu inte med säkerhet vet i vilken församling de är födda, detta gäller framförallt anor från 1500- och 1600-talet, så saker och ting kan ju förändras en del, men just nu är min "topp-24" lista med födelseförsamlingar på mina anor följande;

Segersta (X).

Fagerhult (H).

Barkåkra (L).

Vånga (L).

Arbrå (X).

Ålem (H).

Hanebo (X).

Valbo (X).

Norrbärke (W).

Oppmanna (L).

Svärdsjö (W).

Skog (X).

Hjärnarp (L).

Vallentuna (AB).

Bollnäs (X).

Grevie (L).

Örkened (L).

Förslöv (L).

Hjärsås (L).

Almunge (C).

Glimåkra (L).

Näsum (L).

Stora Kopparberg (W).

Och om jag går just efter födelseförsamlingar och kollar vilka landskap som dominerar, så kan man faktiskt se att jag i nuläget är något mera Skåning...

Som synes känner jag i nuläget endast till att jag har anor födda i 8 landskap av 25, vilket kanske inte är så mycket, men det vanligaste jag brukar stöta på i mitt yrke som släktforskare är att de flesta har sina anor i 2-4 landskap. Hur många har du?

Fader okänd...

Nästan alla släktforskare stöter förr eller senare på det... Ett frustrerande tomrum där barnets far normalt är angiven i födelsenotisen. Oftast står det inget alls, ibland står där "fader okänd", "fader oangiven" eller något liknande.
Barnet anges oftast som "oäkta" och med det menar prästen att barnet är tillkommet och fött utom äktenskapet, något som inte var uppskattat men trots det väldigt vanligt. Mellan 5-10 % av alla barn förr i tiden var s.k "oäktingar", så det var absolut inget unikt.

Idag sägs det att ungefär 60 % av alla barn som föds är "oäktingar", dvs födda utan att föräldrarna är gifta. Men nuförtiden är det däremot väldigt ovanligt att fadern är "okänd" eftersom myndigheterna gör allt de kan för att alla barn ska ha båda sina föräldrar kända. Dels för barnets skull och dels för att myndigheterna vill se till att rätt person får ta ett ekonomiskt ansvar som förälder under barnets uppväxt.

Beroende på när i tiden man hittar ett barn som saknar pappa i födelseboken är det olika stor chans att man ska lyckas hitta vem som är den okände fadern. Efter år 1920 är min erfarenhet att det är ganska goda chanser att identifiera fadern. Den värsta perioden är från mitten av 1800-talet och fram till 1920... Då ska man ha rejält med tur för att ha någon framgång.
I början av 1800-talet finns det hyffsade chanser och på 1600- och 1700-talet är det nog enklast att hitta den "skyldige".
Det här har ju såklart mest med hur samhället såg ut vid tidsperioderna, men också skiljer det en hel del beroende på vart i landet och i vilken samhällsklass personerna tillhörde.

Det är som sagt vanligt att man som släktforskare stöter på problemet med okända fäder som ger retsamma luckor i antavlan och är frustrerande för att man kanske aldrig får veta. Man tappar liksom en del av sin historia och sitt ursprung...

Jag har nästan alltid någon utredning på gång gällande en okänd fader. Jag brukar säga till mina kunder att inte ha alltför stora förväntningar, men faktum är ju att ibland har man tur och ibland ger ett gott utredningsarbete ändå resultat. Så absolut bör man göra ett försök även då chanserna att lyckas är små.

I mina egen antavla har jag ett antal luckor som är otroligt frustrerande. Bl. a är min farmor född oäkta och utan angiven fader 1908, vilket får anses vara en period då det är närmast "omöjligt" att få fram vem som var fadern. Självklart kommer jag aldrig att ge upp tanken på att nån gång få veta vem som var min farmors far. Man kan säga att tiden som tickar på i det här fallet kan vara till gagn för alla släktforskare då olika arkiv och källor hela tiden gås igenom och görs tillgängliga. Och någonstans kanske det finns nedtecknat just den information man idag saknar.

Det har nyligen kommit ut en ny bok som tar upp ämnet och heter "Fader okänd" av Elisabeth Reuterswärd.
Den kan köpas från Sveriges Släktforskarförbund och kan vara trevlig och lättläst läsning för alla släktforskare som känner sig osäkra på vart och hur man kan leta efter just okända fäder.

Min farmor Alma Elvira, föddes i Spånga (AB) 1908-12-28 men egentligen bodde hennes mor i Mönsterås (H) och födelsenotisen finns även med i Mönsterås födelsebok. Hittills har jag inte haft någon framgång med att identifiera hennes okända pappa.

Det här med namn...

Som släktforskare sysslar man av naturliga skäl en hel del med olika personers namn, både för- och efternamn. Det kan bli en hel del funderingar och viss förvirring när man följer sina anor genom kyrkböckerna och andra källor och man inser efter ett tag att man såg på namnen lite annorlunda förr än vad vi kanske gör idag...

T.ex är namnen Per, Peter, Petrus och Petter fyra helt unika förnamn för oss, men förr såg man ingen större skillnad på dessa och en och samma person kan vara noterad med samtliga av dessa namn under sin livstid. Det finns många liknande exempel. Här är några fler; Anders - Andreas, Mattias - Matts, Jan - Johan - Jean - Johannes - Janne, Maria - Maja, Katarina - Karin - Katrin - Kajsa, osv.

Vi vet inte vad personen egentligen hette om vi enbart känner till personen via kyrkböckerna. Det var nämligen inte personen ifråga som själv skrev sitt namn i böckerna, utan det var massa olika präster, som var och en hade sin uppfattning om hur det låg till. Detta var böcker som ingen annan än prästen tittade i och det var alltså inte så att folk visste vad prästen skrev heller...

Även vissa efternamn som idag är helt skiljda namn användes omväxlande om en och samma person, t.ex Olsson och Olofsson, Johansson och Jansson, Eriksson och Ersson, Persson och Pettersson, m.fl

Sen har vi även det ökända problemet med stavningar av namn. Per kan av prästerna ha stavats som Per, Pehr, Pär, Pähr, osv. Det här tror många släktforskare att det var något som återspeglar hur personen ifråga själv stavade sitt namn, men även här var det hur den aktuella prästen stavade och förr stavade man ibland saker lite annorlunda.
T.ex kunde prästen skriva att en person hette "Gustafva från Stokholm". Det han egentligen skrev var ju "Gustava från Stockholm". Men här väljer då många släktforskare att behålla Gustafva och sen ändra "Stokholm" till nutida stavning "Stockholm".
Att använda gammaldags stavning av namn och orter kan man göra när man vill referera och citera, men annars bör man undvika gammaldags stavning i sin släktforskning.

Nuförtiden är vi ganska noga med att namnen även ska stavas på ett visst sätt. Personligen stavar jag mitt namn Niklas och tycker att det är "fel" om någon i skrift kallar mig Niclas eller Nichlas. Egentligen är det samma namn med bara lite olika stavning.

Lösningen på många av dessa namnproblem är vad man kallar normering, dvs man använder namnets ursprungsform och stavning i mesta möjliga mån.
Detta underlättar framförallt vid sökning i sitt släktträd så småningom och gör att man .t.ex lättare hittar dubletter osv.
Normering av namn används framförallt för att undvika olika stavningar av ett och samma namn. Dvs man skriver aldrig Pähr även om det råkar stå just så i en kyrkbok, utan man använder sig av grundformen Per.

Att däremot normera alla namnvarianter till dess grundform, t.ex Kajsa till Katarina är kanske dock inte lika enkelt eller önskvärt. Det får man försöka avgöra från fall till fall.
Många gånger har man i dopet angett en "finare" namnform medans man sen i husförhören osv ser att personen nämns lite "ledigare", men så är inte alltid fallet. Framförallt kan det skilja sig mycket på en persons namn om personen flyttat mycket eller församlingen bytt präst ofta...

Men som sagt så är vi ju idag ganska noga med hur våra namn stavas. Någon som stavar sitt namn Catharina gillar kanske inte om någon istället skriver Katarina.
Därför bör man försöka undvika att normera namn från det senaste århundradet eller om man med säkerhet vet att en person stavade sitt namn på ett visst sätt. Klassikern är t.ex Carl Michael Bellman som vi sällan normerar till Karl Mikael...

Vill du läsa mer om normering av namn och olika namns grundformer så finns det en informativ text på Släktforskarförbundets Namnlista.

Ibland kan man ha förmånen att ha sett en persons egenhändiga namnteckning. Här är t.ex en namnunderskrift gjord år 1937 av min farmors mor Alma Hulda Sofia Pettersson (1871-1949), som uppenbarligen stavade sitt Pettersson enbart med ett s...  Hoppsan...

Släktforskning på Facebook...

Facebook blev inte "bara en fluga" som så många trodde... Nuförtiden har majoriteten av den svenska befolkningen insett att Facebook är här för att stanna och att det inte bara är spelande ungdomar som använder det. På senare år har pensionärerna strömmat till de också.

Personligen använde jag redan från start Facebook för att just släktforska. Möjligheten att på ett mindre traditionellt sätt få kontakt med släktingar man kanske aldrig träffat är lockande och spännande.

När man väl hittat en släkting och lyckats få kontakt, så följer det oftast med ytterligare släktingar "på köpet" eftersom de allra flesta redan har kontakt med en viss andel av sin närmaste släkt.

Man kan också skapa grupper och gemenskapssidor för släkten på Facebook och bli lite mer interaktiva och dela med sig av bilder och historier inom den egna släkten. Det blir också lättare att t.ex hålla reda på släktens alla födelsedagar och man får möjlighet att ta del av släktnyheter som man kanske annars skulle ha missat helt eller fått ta del av långt senare.

Facebook för mig är något som för mig närmare min släkt. Man kan utbyta några snabba kommentarer med någon kusin man kanske nästan aldrig träffar i vanliga fall och jag kan på ett okonstlat sätt fråga en av mina farbröder om något jag undrar över men aldrig skulle ha frågat per telefon tidigare.

Sen kan man sitta och leta och söka efter släktingar i USA (vilket de flesta av oss svenskar faktiskt har, även om vi inte alltid vet om det...). I USA är man om möjligt ännu mer inne i Facebook-livet än vi svenskar är och det brukar vara väldigt spännande och uppskattat att ta kontakt med någon släkting "over there".
Facebook är ju globalt och det är något som allt fler släktforskare inser och börjar dra fördel av.

Det finns även en del verktyg och resurser på Facebook som underlättar för den som vill släktforska. Bland annat har man nu en bra möjlighet att klargöra sitt släktskap till personer i sin profil, vilket underlättar för andra att se hur saker och ting hänger ihop. Dels finns det applikationer inom Facebook som är särskilt framtagna för släktforskare och familjeintresserade. T.ex "were releated", "Family Tree" och "OneFamilyTree" för att nämna några.

Och självklart finns det ju en uppsjö av Facebook-sidor och Facebook-grupper som handlar om släktforskning för den som är intresserad att komma i kontakt med andra släktforskare.

Och för mig som har eget företag inom släktforskningen, har jag en särskild Facebook-sida där jag kan informera och kommunicera med mina kunder och andra intresserade på ett enkelt sätt.