En ny dimension...

Många släktforskare kör fast i sin släktforskning, förr eller senare...
Det kan röra sig om att personuppgifter saknas i de källor som är tillgängliga eller så kan det vara så att källorna helt enkelt inte finns längre.

Många barn återfinns i födelseböckerna med notering om att barnafadern är okänd, ibland saknas bägge föräldrarna... Detta är nog den vanligaste orsaken till att man får luckor i antavlan och tomma grenar på släktträdet. Ibland går det att få fram den okände fadern, men oftast går det inte, beroende på vilken tidsperiod det rör sig om.

Ibland tar kyrkböckerna slut tidigt och ibland har de försvunnit helt i bränder och annat elände. Har man tur går det att få fram fragment av den saknade informationen genom att leta i alternativa källor som mantalslängder, domböcker och liknande, men oftas tar det stopp för vidare efterforskningar.

För alla släktforskare som känner igen sig i ovanstående problematik finns nuförtiden ytterligare ett verktyg att använda sig av för att eventuellt kunna lyckas ta sig vidare. Jag pratar självklart om DNA-tekniken som ger en helt ny dimension till den traditionella släktforskningen.

En del tror att man genom att ta ett DNA-test och skicka in, får tillbaka en komplett släkttavla. Och att man därmed inte behöver utföra någon form av vanlig släktforskning alls. Det här är tyvärr en vanlig missupfattning även bland släktforskare.

I själva verket är det nästan tvärtom; Ett DNA-test som tas utan att man även gjort en grundläggande traditionell släktforskning är mer eller mindre värdelös...

Man skulle kunna säga att varje enskild individ är i sig självt resultatet av en helt unik och fantastisk ekvation.
Det är alltså DU som är svaret, eller summan, i ett komplext ekvationssystem och genom att göra ett autosomalt DNA-test så får vi fram summan och alla ekvationens nämnare.

Tyvärr får vi med resultatet presenterat alla delmängder och nämnare utan särskild ordning och det är utifrån detta som vi sen själva får pussla ihop själva ekvationen.

Därmed inte sagt att man måste vara matematiker för att kunna ha nytta av ett DNA-test, men man måste vara ganska väl insatt i hur det fungerar och utifrån resultaten man får vara beredd på att man har ett rejält detektivarbete framför sig för att reda ut "ekvationen" och kunna sätta rätt personuppgifter på de "svar" man fått.
Det krävs alltså både en förmåga att analysera och ett gediget forskningsarbete för att kunna ha nytta av ett DNA-test.

Sen gäller det att välja rätt sorts DNA-test och att testa rätt person/er för att kunna ha möjlighet att få fram den information som eftersöks.

Det gäller alltså att ha ett definierat syfte och en plan för hur man ska använda ett DNA-test som komplement till den traditionella släktforskningen.

Jag har flera kunder som jag hjälper med det här och mer därtill vad avser att använda DNA ihop med din släktforskning (en tjänst jag kallar DNA-Assistans) och det är glädjande att se att så många nu börjar inse att DNA-tekniken är ett mycket kraftfullt verktyg som alla släktforskare bör fundera över att börja använda.

Syftet med ett DNA-test behöver absolut inte vara att man kört fast i sin släktforskning, även om det kanske är vanligast just nu. För den som har kommit långt och har en "komplett" antavla är ett DNA-test också mycket värdefullt för sin egen del, men också till hjälp för alla andra.

Så sammanfattningsvis kan man säga att DNA-tekniken verkligen ger din släktforskning ytterligare en dimension!

Ps. Vill du se lite mer bilder och en beskrivning hur det går till att ta ett DNA-test kan du läsa mer på denna länk.

Mormorsmor eller grannen?

Släktforskare brukar älska att komplettera sin släktforskning med bilder...
Det hjälper till att levandegöra historien och även den uslaste bild kan vara ovärderlig om det är den enda som finns kvar på en person.

Det mesta som jag säger om bilder har jag och andra sagt åtskilliga gånger förr, men trots detta så är både jag och andra fortfarande dåliga på att hantera våra bilder så att de kan vara värdefulla även för kommande generationer.

Var därför rädd om era bilder och se till att märka dem med information om vem det är som är med på bilden!
Det är nämligen ett gissel att sitta med gamla bilder och försöka gissa vem som är fotograferad.

Och även om du själv tycker att det är självklart vem som är vem på dina egna bilder du har nu, så kommer det en tid när du och din kunskap inte längre finns kvar och då är det plötsligt inte lika självklart att andra vet vem som är vem...

Jag och många andra sitter med lådor mer eller mindre fyllda med gamla bilder som varit våra far- och morföräldrars och har inte en blekaste aning om vilka personer som finns med på dem.

Förr fotograferade man inte på samma sätt som vi gör idag, oftast togs porträttbilder i fotostudio och när folk började få egna kameror så småningom så var det inte vanligt att man knäppte på "allt och inget" som vi gör idag, utan man tog bilder vid högtider och födelsedagar osv.

Men ibland går bilder i arv och hamnar till sist hos någon som har väldigt liten anknytning till personen på bilderna och även uppmärkta bilder kan ge oss huvudbry... Vem är Evy? Hittar ingen sån i släkten alls, osv...

Jag sitter just nu och går igenom en låda med bilder som har varit min mormors och där hittade jag en nästan spöklik bild som jag funderar på om det skulle kunna vara på min mormorsmor, eller kanske till och med min mormorsmormor?

Min mormors mor hette Sara Kristina Trygg, gift Svedlund, och hon var född 1874 i Hanebo i Hälsingland och dog 1925 i Bollnäs, Hälsingland.

Själv är jag inte alls insatt i hur folk var klädda vid olika tidsperioder och det vore intressant om någon med lite kunskap kunde utvärdera vilken tid den här bilden kan vara ifrån?

Men sen kvarstår såklart frågan att försöka identifiera kvinnan på bilden... Är det min mormors mor, eller är det kanske nån helt annan? Hoppet kan ju stå till att jag så småningom kanske hittar fler bilder hos andra i släkten där man vet vem det är eller någon faktiskt har skrivit ett namn på baksidan av bilden...

Ha med dig släktforskningen i mobilen.

Nuförtiden kan man göra nästan allt med sin mobiltelefon.

Släktforska också?
Fram tills för några dagar sedan var det bara Ancestry som hade en fri app för iPhone. Men nu har även MyHeritage släppt sin efterlängtade och efterfrågade app och de lanserar direkt både för iPhone och Android, vilket var ett mycket smart drag som direkt gör att de springer om Ancestry.

Jag har nu självklart laddat ner och testat den nya appen från MyHeritage och jag är hittills mycket nöjd!

Själva släktforskningen är dock inget jag skulle vilja göra i en app, oavsett vem den kommer ifrån. Det viktiga för mig är att man ska kunna ta med sig sitt släktträd i fickan och ha det tillgängligt att leta i och kanske visa andra vid de tillfällen man inte sitter vid sin dator.

Appen från MyHeritage är enkel att använda och det går även bra att skicka upp bilder direkt in i släktträdet och man får en tydlig överblick av personerna i trädet.

Tidigare hade MyHeritage två andra appar; en som enbart gick att skicka upp bilder till ditt släktträd som hette FamilyConnect och en annan där man kunde jämföra bilder på sig själv eller kompisar mot massa kändisar för att se vem man liknar mest...
Kändis-prylen har man även bakat in i den nya appen och även om jag personligen inte anser det vara särskilt nödvändigt så kanske en del tycker den funktionen är kul att ha med.

Självklart är appen gratis men förutsätter att du har ett släktträd upplagt på MyHeritage, vilket är gratis om man håller sig under 250 personer i trädet.

Överlag tycker jag att tjänsten från MyHeritage är snäppet bättre an den Ancestry erbjuder och när man nu släppt en app för både iPhone och Android tror jag många kommer att upptäcka vad MyHeritage kan erbjuda oss släktforskare.


Läs gärna mer om appen och MyHeritage på MyHeritage svenska blog; http://blog.myheritage.se/2011/12/nyhet-myheritageappen-for-iphone-ipad-android-lanseras-i-dag/
http://blog.myheritage.se/2011/12/myheritage-firar-ny-mobilapp-med-instruktionsvideo/

Släkt med släkten?

Av tradition så tillhör alla sin fars släkt, men idag börjar begreppet släkt att luckras upp och bli ganska godtyckligt.

Och det kanske är bra, men det krånglar till det en del för släktforskare.

Fram tills ganska nyligen så var det regel att ett barn fick sitt efternamn från sin far. Antingen hade man ett släktnamn som nedärvdes eller så användes s.k patronymikon, dvs barnet fick sin fars förnamn som efternamn med ändelsen son- eller dotter.

Att kvinnor bytte ut sitt släktnamn mot mannes vid giftermål är ett ganska modernt påhitt. Förr behöll kvinnor sitt eget efternamn även som gifta.

Idag är det inte ovanligt att man vid giftermål gemensamt tar det efternamn som man tycker är "finast" och att barnen får sin mors efternamn.

Troligen beror en del av denna "revolt" på att vi i Sverige varit urusla på att använda släktnamn. Här har det framförallt varit adeln och de högre samhällsklasserna som burit släktnamn. Och det är därför som vi mest har s.k son-namn.

Ett släktnamn i Sverige är också sällan unikt, utom de adliga släktnamnen, vilket gör att själva känslan och stoltheten över sitt "vanliga" släktnamn sällan är uttalat.

Många som saknar ett släktnamn eller har ett vanligt släktnamn skapar idag sina egna släktnamn, vilket även var vanligt för 150 år sedan. Skillnaden är att idag måste ett nybildat släktnamn vara unikt, vilket bör innebära att alla de nya släkter som uppstår idag har bättre förutsättningar.

För många är begreppet "den närmaste släkten" mer viktigt än att att tillhöra en släkt med många medlemmar man kanske aldrig haft kontakt- eller umgåtts med.

"Den närmaste släkten" består oftast av ett flertal olika släkter, men samhörigheten är trots det stor.

Idag börjar man också att se ett mönster med att folk väljer och själv definierar sin släkttillhörighet. Dels har man med stöd av namnlagen möjlighet att vid efternamnsbyte välja ett efternamn ifrån hela sin antavla som använts inom de senaste fyra generationerna och dels så ser man allt oftare att man efter t.ex en släktforskning, sen väljer att framhäva en liten del av sina anor, kanske är det några valloner eller präster osv som man utser som viktigast i sitt ursprung trots att det kanske var på sin mormors farmors mors sida som det "intressanta" fanns.
Jag kallar detta för "selektivt ursprung" och känner att det ökat markant efter att teve-serier som "Vem tror du att du är?" och liknande blivit populära.

Självklart är det inget fel i att känna stolthet över enskilda personer i sin familjehistoria, även om alla rötter man har varit lika ovärderliga för att man idag existerar.

"Släktkänslan" tror jag kommer och går i perioder. Just nu tycks det bli vanligare med bildandet av släktföreningar av olika slag och sådana spelar säkert en viktig roll i att påverka och starta en tankeprocess hos många om vad begreppet släkt betyder för just dem.

Ett gammalt släktträd...

Sök och du skall finna...

Släktforskning - eller Genealogi som det heter, står för "läran om människors släktförhållanden" och är en av fåtal "läror" som det i huvudsak är amatörer som utövar. Och med "amatör" avses begreppet att man inte är yrkesverksam i ämnet. En amatör kan alltså vara oerhört skicklig i det han utför, precis som ett "proffs" kan vara tämligen usel på sitt yrke.

"Grundbulten" i det hela är alltså ett intresse av att få kunskap om sina släktförhållanden. Men sen kan man se en klar skillnad på hur folk går vidare i detta intresse.

För en del innebär det att man själv utför ett "detektivarbete" genom att systematiskt och metodiskt använda sig av kyrkböcker för att hitta och bekräfta en persons släktskap och dokumentera resultatet av sina efterforskningar. Detta är vad som klassiskt kallas för att släktforska.

För många innebär det dock att man hellre letar efter färdigställd dokumentation genom att söka och efterfråga information som andra redan forskat fram. I den här gruppen ingår självklart de som hellre anlitar en professionell släktforskare att göra jobbet själva. Nuförtiden börjar även "vanligt" folk att anlita hjälp med många typer av hantverk, släktforskning inkluderat.

Sen finns där också en hel del "gör-det-självare" som dock inte har för avsikt att varken lära sig släktforska eller att betala för att få fram uppgifter.

Personligen tycker jag att alla har rätt att själva välja sitt sätt att släktforska på. Jag tycker själv att detektivarbetet är jättekul och intressant samtidigt som jag förstår och respekterar den som tycker tvärtom.

"Det man inte vet lider man inte av..." sägs det och det stämmer nog bra. Tusentals svenskar har idag en antavla eller släktträd man känner sig stolt och glad över, trots att de ofta är helt eller delvis felaktiga!

Mitt råd är att aldrig lita på uppgifter man hittar "på nätet"... Använd dem gärna som underlag och hjälp, men se alltid till att kontrollera och verifiera uppgifterna själv (eller anlita någon att göra det).
Detsamma gäller uppgifter från CD-skivor och liknande som ofta innehåller massor av felaktigheter som jag ser att många bara matar in i sitt säktträd utan vidare.

Man kan självklart göra fel även om man forskar själv också. Kyrkböckerna är fyllda med felaktigheter och det är lätt att läsa fel även om man är ganska duktig på att läsa gammal handstil.
Namnförväxling är också en vanlig orsak till att ens forskning plötsligt leder in på irrvägar.

Att söka i Google, på Disbyt, Scangen, DDSS, Familysearch, Ancestry, MyHeritage, Geni, osv är alltså ofta ett jättebra hjälpmedel om man kört fast eller behöver lite hjälp, inte bara för "gör-det-självare", men använd det bara som ett hjälpmedel och inte som en källa.

Segersta i Hälsingland

En av mina absoluta "favoritförsamlingar" vad avser släktforskning är Segersta i Hälsingland!

Jag har aldrig varit i Segersta rent fysiskt, men jag har spenderat tusentals timmar i Segerstas kyrkoböcker i jakt på mina rötter.

Jag har nämligen ganska många av mina anor i just Segersta församling, drygt 50 stycken som jag vet är födda där och troligen ännu fler som inte gått att bekräfta.

Jag kan alla byar och gårdar och känner till alla de större släkterna där. Åtminstone som det hette och såg ut fram till början av 1900-talet. Sen har det nog hänt en hel del jag inte vet så mycket om...

Segersta ligger granne med Bollnäs, Hanebo, Skog, Bergvik, Mo och Rengsjö och en del av församlingens byar överfördes till Hanebo församling i slutet på 1700-talet, vilket innebär att det kan uppstå lite förvirring ibland när t.ex någon bonde kunde vara född i Acktjära i Segersta, men sen dog i Acktjära i Hanebo, trots att han aldrig hade flyttat...

Min mormor hade kanske varit i Segersta någon gång i sin barndom, det var närmast hennes morföräldrar som kom därifrån, men mina anor där är alltså annars ganska långt tillbaka i tiden...

Jag har under många år samlat på mig en hel del information om vilka som befolkade Segersta från mitten av 1600-talet och fram till början av 1900-talet. Kanske jag försöker göra något av all den informationen i framtiden. En bok, cd-skiva eller hemsida? Vi får se...

Segersta hette för länge sedan Särsta och en del namnförväxlar ibland församlingen med Segerstad församling i Värmland...

En ganska intressant bok där man kan läsa en hel del om socknens historia är boken "Två Hälsingesocknar" av Nils C. Humble utgiven 1934.

Hur viktigt är det biologiska ursprunget?

Släktforskning går ut på att söka sina rötter, sitt ursprung och i de allra flesta fall är det biologiska ursprunget det som anses vara det "viktigaste".

Men här faller släktforskningen till viss del på eget grepp... Vi använder gamla kyrkböcker för att spåra vårt ursprung, men det som står i födelseboken behöver ju inte vara med sanningen överensstämmande! Framförallt inte vad gäller uppgiften om barnets far. Barnets mor anses vara en mer säker uppgift.

En del forskare anser att flera procent av hela mänsklighetens befolkning har en helt annan pappa än den de tror sig ha!

Ur en släktforskares perspektiv känns denna teori väldigt jobbig. Vi vill gärna hoppas och tro att det som står i kyrkböckerna är rätt, vi anser det vara sanningen och våra "bevis".
Och det har heller inte funnits något som kan motbevisa det som står i kyrkböckerna... Förrän nu då detta med DNA-tester börjat bli aktuellt.

För till skillnad mot det som skrivs i födelseboken, som i bästa fall är sant, så visar DNA alltid sanningen och är ett riktigt bevis!

Än så länge är DNA-tester inom släktforskning inget som är standard, men det tror jag att det kommer att bli. De flesta släktforskare söker "sanningen" och reviderar sina forskningsresultat om det framkommer "bevis" på att det man trott tidigare visar sig vara felaktigt.

Släktforskning, så som vi bedriver den idag, kommer inte att fungera längre!
För idag kan vi inte lita ens på ett släktskap mellan mor och barn, inte ens om vi skulle bevittna förlossningen med egna ögon så kan vi vara säkra på att barnet är släkt med kvinnan som just fött fram det!

Teknisk utveckling har gett oss möjligheter som vi tidigare ens aldrig kunnat drömma om. Spermiedonation har funnits ganska länge nu. Massor av barn och numera vuxna, har en spermadonator som far och de flesta föräldrar talar aldrig om det för dem eller någon annan.
I Sverige har barnet rätt att få veta vem deras biologiska far är, men de flesta frågar aldrig eftersom de inte har en aning om att deras far var en spermadonator.

Nuförtiden går det att göra äggdonation också, liksom embryodonation och man kan använda surrogatmödrar att föda sitt barn med. Alla metoder är ännu inte möjliga att få utförda i Sverige, men i andra delar av världen och många svenskar reser idag utomlands för att få hjälp.

Allt detta är helt fantastiskt och ger ofrivilligt barnlösa möjlighet att få barn. Men det är en mardröm sett utifrån släktforskningsperspektiv...

Möjligheten att frysa in och långtidsförvara spermier, ägg och embryon gör det också möjligt att vi t.ex kan bli föräldrar långt efter att vi själva har dött, vilket skulle se riktigt knasigt ut i våra traditionella födelseböcker...

"Blod är tjockare än vatten" är ju ett bekant uttryck. Att biologin anses vara så viktig beror kanske på att vi faktiskt i grund och botten är biologiska varelser. Många adopterade har växt upp med världens bästa föräldrar, men ändå är man ofta nyfiken på det biologiska ursprunget.

En del hävdar att det är bra att veta sitt genetiska, biologiska ursprung främst för att kunna se om det finns viss sjukdomshistorik eller annan genetisk påverkan som kan vara bra att känna till. Vi kan aldrig ändra på vårt biologiska ursprung, men vi kan dra lärdom av det.

Risken att vi så småningom ovetandes börjar gifta oss med halvsyskon eller nära släkt kan möjligen oroa då vi vet att människor är ganska känsliga för inavelseffekter.
I Sverige utförs en s.k hindersprövning innan två personer ska gifta sig, vilket går ut på att en kontroll görs att man inte redan är gift, att man är myndig och att man inte är nära släkt med varandra. Dock görs kontrollen av släktskap endast utifrån vanliga källor ur folkbokföringen.
Man kan gissa att det "i framtiden" blir obligatoriskt att det görs även någon form av DNA-test för att kontrollera att inget "dolt" nära släktskap finns.

Vad jag hört så förekommer det bl.a i USA redan idag att folk som ämnar gifta sig och bilda familj gör DNA-test på eget initiativ för att säkerställa att de inte är nära släkt. Framförallt gäller det personer som känner till, eller misstänker att deras pappor är spermadonatorer. (I USA och många andra länder kan inte barnen få veta vem som är deras far om det är en donator, då de vill skydda anonymiteten hos donatorerna.)

Det är ibland lätt hänt att släktforskare glömmer bort det sociala arvet vi och våra anor fått av våra föräldrar (oavsett om de är biologiska föräldrar eller ej) och att detta självklart är minst lika viktigt som den genetiska arvet. Troligen ännu viktigare då överlevnad för människor framförallt handlar om att ha tillgång till omvårdnad i form av mat, husrum, kläder, utbildning, osv. Utan det så spelar det ingen roll hur bra de genetiska förutsättningarna är!